Brott och straff

Av: Fjodor Dostojevskij

Rodion, eller som han kallas, ”Rodja” Raskolnikov, en ex-student som bor i S:t Petersburg, tar sig själv friheten att döda en gammal pantlånerska en kväll. Närmare bestämt så dödar han både henne och hennes halvsyster, men det andra offret var inte ett tänkt offer, det fick bara bli så när hon kom in och hittade honom där, med en blodig yxa i handen. (Verkar det som att jag ”spoilat” boken nu, när jag avslöjade den stora händelsen i boken direkt? Lugna er i så fall, ty det här är en bok där klimaxet i handlingen kommer tidigt, tidigt. Den är inte riktigt uppbyggd som en vanlig bok på det sättet, kände jag åtminstone.) Han har alltså inte lagt ner så mycket tid på omsorgsfullt planerande som man skulle kunna vänta sig av en man av hans intelligens. Raskolnikov är för övrigt inte särskilt välbärgad. Tidigare, innan dådet, hade han dessutom fått ett brev, ett väldigt trevligt brev, från sin moder där hon förklarar att hon hittat en förtjusande (rik) blivande make åt hans syster Dunja. Raskolnikov blir ursinnig  när han inser att hans syster försöker uppoffra sig för hans skull genom att gifta sig för pengars skull, något han för övrigt trodde hans syster aldrig skulle göra. Detta så att de ska få pengar nog så att Rodja ska kunna fortsätta sin utbildning, och eventuellt få ett jobb tillsammans med Dunjas blivande man, i juridikens bana. Detta vill alltså inte Rodion, och en kväll när han hör några män prata om den giriga, rika pantlånerskan Aljona så kommer han på ett annat sätt de skulle kunna lösa sina pengaproblem. Det är dock inte hans enda motiv. I hans brott så utgår han nämligen också från en teori han har, en teori om mänskligheten. I hans egna ord:

”[...] Den innebär just att människor generellt och naturlagsenligt kan indelas i två kategorier: en lägre (de vanliga), dvs det material som har till enda uppgift att alstra likar, och en högre – de egentliga människorna, dvs de som har förmågan eller begåvningen att komma med något nytt i sin miljö. Naturligtvis finns det otaliga underavdelningar, men gränsen mellan de båda kategorierna är ganska skarp – den första kategorin, dvs allmänt talat ”materialet”, är människor som till sin natur är konservativa och respektabla, lever lydigt och tycker om att lyda. [...] Människorna tillhörande den andra kategorin överträder lagen, samtliga är destruktiva eller tenderar att vara det, alltefter begåvning. [...] ... om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod – men naturligtvis helt beroende på idén och dess dimensioner.”

I sin önskan om att tillhöra det övre skiktet av människosläktet, genierna, de som har rätt att begå brott, så gör Raskolnikov just det. Samtidigt börjar han alltmer halka i fördärvet och träffar andra personer som också gör det, men han träffar också goda, religiösa personer, såsom den prostituerade Sonja, som gör allt hon kan för att vända honom.

Brott och Straff är en välbekant titel för de flesta, och är allmänt känd som ett mästerverk, efter att den publicerades år 1866. Jag måste dock erkänna att jag inte blev överförtjust i den. Kalla mig okultiverad, ung eller vad ni nu vill, men jag blev inte det. Det var flera saker jag störde mig på. En sak var att allting kändes så förvirrat. Visst, man ser saker för det mesta ur Raskolnikovs perspektiv, och han är inte direkt helt klar i bollen, men jag uppfattade att många, om inte de flesta, av karaktärerna i boken pratade väldigt fragmenterad, förvirrat och/eller nervöst varje konversation, och att detta inte förhöjde. Sedan tyckte jag också att handlingen gick lite väl långsamt fram. Fast när jag säger att jag inte var överförtjust i den innebär det ju inte att jag inte gillade den. Jag uppskattade det filosofiska grubblandet och de färgstarka individerna, och boken kommer nog vara kvar i mitt huvud ett bra tag.

Skillnaden mellan rättigheter och möjligheter

"I Sverige har alla samma rättigheter. Åtminstone på pappret. Vi är lika inför lagen, har rösträtt, näringsfrihet, religionsfrihet och så vidare. Vi har också yttrandefrihet och tryckfrihet. Världens äldsta till och med. Vem som helst får starta en tidning och uttrycka sina åsikter och sin syn på världen.
Men vad är en rättighet värd om den inte samtidigt är en möjlighet? Om vi hårdrar det så har alla rätt att resa i tiden. Åtminstone tror jag inte att det föreligger något juridiskt hinder för det. Men den rätten är inte det minsta intressant förrän det finns en möjlighet göra tidsresor.
Jag har precis samma rättigheter som någon i Rosengård. Detta innebär inte nödvändigtvis att vi har samma möjligheter. Vem som helst får starta ett företag, men det hjälper om du har goda kontakter på banken och behärskar myndighetssvenska. Vi får praktisera vilken religion vi vill, men vissa religiösa symboler riskerar att förbjudas. Vem som helst får skriva i en tidning, men det förutsätter ofta god utbildning samt kontakter i branschen."

(Ang. upproren i förorterna)

Källa: http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/

Kärlek

Det viktigaste i livet är kärleken.
Den rätta sortens kärlek, det vill säga.
Den måste vara riktad, projekterad, rätt - till rätt gud, till den rätta personen och saken. Den får inte vara för mycket heller. Du bör till exempel inte älska en person mer än denne älskar dig, för då är du efterhängsen eller patetisk. Din kärlek får inte överstiga rimliga gränser, för då verkar du besatt. Din kärlek måste vara rationell också, och inte destruktiv. Kärlek från en förälder till ett barn till exempel, där har du en taktisk, smart, naturlig kärlek. Det är bra att känna kärlek för sig själv också. Inte för mycket dock, då verkar du narcissistisk. Men som sagt, kärleken är ju det viktigaste i livet. Ta till vara på den, mängden är begränsad i den här världen.

Bokrecension, kinda

Nu var det så att för en dryg vecka sedan så satte jag mig ner och skrev en ganska utförlig bokrecension på A Clash of Kings, bok två i A Song of Ice and Fire. Jag gjorde detta i Word, som då plötsligt slutade fungera. När det började fungera igen var texten försvunnen. Detta var frustrerande, och jag orkade inte redogöra för handlingen igen (framförallt inte när jag just hade gjort det i skolan, på engelskan, samma dag). Så jag tänker inte göra det, för jag är lat o.s.v. Bra bok i alla fall. Handlingen kan egentligen summeras i titeln, då det främst går ut på att det finns flera kungar, som alla tycker att de hör hemma i järntronen. Efter Robert Baratheons död finns nämligen hans son, trettonårige Joffrey, som ju bör vara den rättmätige kungen. Problemet är bara att vissa hävdar att han är en bastard. Samtidigt vill samtliga Roberts yngre bröder vara kung, och så har ju också Robb Stark blivit utnämnd till kung i norr, samtidigt som Danaerys Stormborn fortfarande är ättling till Aerys II, som var den riktige kungen innan han blev störtad. Så detta är konflikten, en ganska storslagen sådan. Spännande.

Inlägg nr 222

Depressionen välkomnar vem som helst, och den kräver inget av dig, förväntar sig inget av dig. Du behöver inte behöver vara smart, eller ens cynisk, för att vara deprimerad. Du behöver bara inse hur orättvis den här världen är, inse det ända in i din kärna. På ett sätt är det en befrielse, på ett sätt blir ditt liv lättare.

A Game of Thrones

(Första boken i A Song of Ice and Fire)
Av: George R.R. Martin

Jag har sett de två första avsnitten av den populära HBO-teveserien A Game of Thrones. Efter det tyckte jag det räckte, jag kände mig inte tillräckligt gripen. Det gjorde jag däremot när jag började läsa den första boken serien var baserad på. Av någon anledning, även fast jag i början av boken mer eller mindre bara var vittne till samma händelser som i de två första avsnitten, så tyckte jag det var mycket mer intressant den här gången. Kanske är det så simpelt att jag bara föredrar boken som medium, att jag föredrar att få veta personernas tankar, få lite mer bakgrundshistorier, få mer helt enkelt. Så är det nog. Det första jag slogs av var hur snabbt man slängs in i historien. Man får inte mycket serverat direkt i munnen så att säga, utan man får följa med så gott det går, utan att få allt förklarat för en. Saker börjar hända ganska snabbt, och man introduceras till många olika karaktärer. För varje kapitel så är det ur olika karaktärers perspektiv, och vilken karaktär det är, är angivet i början av kapitlet.

I världen vi befinner oss i finns det en stor mur som människor sällan korsar. Vad som finns på andra sidan verkar vara omtvistat, man talar om ’the others’ - man pratar om jättar, men även ett släkte bestående av små, annorlunda varelser, ’children of the forest’. Å ena sidan har vi denna lite mer mytiska tillvaro, å andra sidan har vi just kampen om järntronen, vem som ska härska i The Seven Kingdoms, en plats där man tillber många gudar, där somrar kan vara decennium och vintrar kan vara i livstider. ”Winter is coming” råkar också vara ”mottot” i Starkfamiljen, som lever i norr. Eddard Stark, lord över Winterfell och tight med kungen, är en av våra huvudpersoner; han är ganska tillsluten men ovanligt ärlig och hederlig. Alla i familjen får vi följa: Lady Catelyn, hustrun, och de fem barnen: Arya, Robb, Sansa, Brandon, Rickon, ja och så bastarden Jon Snow, mor okänd (för de flesta åtminstone). Vi får också följa vad som händer i Lannisterfamiljen, som är den rikaste av de stora familjerna och där en av familjemedlemmarna, Cersei, är drottning. Fokus ligger dock mest på en av hennes bröder: Tyrion Lannister, som är en dvärg med en  skarp tunga. Vi får givetvis följa flera av de andra familjerna, men det är dessa och familjen Baratheon (kungafamiljen) som det handlar mest om. Å tredje sidan har vi familjen som härstammar från härskarna i det urgamla Freehold – Targareyenfamiljen, som är ”the blood of the dragon” (fast drakarna är enligt de flesta utdöda sedan lång tid tillbaka). Denna familj brukade alltså vara kungafamilj, innan de flesta av familjemedlemmarna slaktades. De överlevande är prins Viserys och prinsessan Daenerys, som har planer på att återta makten. De beblandar sig med Dothraki-släktet, ett vildefolk som lever en majoritet av sitt liv under den bara himlen, på hästrygg. 

Jag upplevde som sagt att jag fastnade i boken. Den var spännande, välskriven, och den känns inte svartvit på det sätt som fantasyböcker ofta gör, där de goda endast är goda, de onda enbart onda, och så kämpar de mot varandra. Istället får vi följa flerdimensionella karaktärer, och kan se ur fleras perspektiv, utan att nödvändigtvis bara tycka om den ena parten. Det känns också stimulerande att få vistas i ett samhälle så annorlunda från vårt, stundvis känns boken bara historisk, innan man återigen blir påmind av det övernaturliga. Mina favoritkaraktärer var nog Jon Snow, Arya Stark och Tyrion Lannister, men alla karaktärer vars perspektiv man fick läsa från var intressanta att följa. Så – bara sex böcker kvar då, hoho. (Vilket hästjobb det måste varit att bygga upp den här världen!)

Mer en notis än något annat

Jag har läst en bok, men eftersom det är rankat som ett seriealbum och inte direkt är en roman på något sätt så känns det ovärt att skriva en recension om den. However,

Välkommen till din psykos
Av: Nanna Johansson

var en riktigt festlig bok! Med sin fula satir där hon ifrågasätter normer och människors  beteende så fångade hon mig. Hej svejs.