I korta drag så handlar den om (vilket nog kan anas i titeln) en hundraårig gubbe som (på sin 100-års dag) bestämmer sig för att han inte vill vara kvar i ålderdomshemmet längre och helt simpelt tar sig ut genom fönstret utan att byta sina pissneddränkta tofflor till skor. Därefter får man följa hur han lyckas komma i alla olika sorters knipor men med hjälp av sin otroliga tur lyckas undslippa dem alla och på kuppen få massor av pengar och även nya bekantskaper. Samtidigt får man läsa om hans liv och det visar sig att detta med hans otroliga tur har följt honom hela livet. Han har gjort allt möjligt, från att träffa Amerikas president till att hjälpa Stalin genom att visa hans fysiker hur man gör en atombomb. (Det är även så att huvudpersonen, som för övrigt heter Allan Karlsson, var den som uppfann atombomben). Han lär även känna Albert Einteins korkade illegitima bror Herbert Einstein, etc etc. Han har helt enkelt haft ett väldigt händelserikt liv som även är rätt underhållande att följa.
Det framgår väldigt tydligt att denna bok är till för att underhålla. Den har ingen sensmoral eller budskap på samma sätt som många andra böcker. Möjligtvis i så fall att inte ta allt så allvarligt. Lite ”don’t worry, be happy” kände i alla fall jag av när jag läste den. På framsidan av boken kan man läsa att Aftonbladet tycker denna bok är helt sjövild och galen. På baksidan kan man läsa att Lasse Berghagen tycker att denna bok är den roligaste han någonsin läst. Nja, tycker jag. Helt klart läsvärd enligt mig, den ledde till många leenden och små skratt och den har definitivt Arto Pasilinna influenser. Men roligaste bok jag läst? Inte i närheten. Nog kommer Allan Karlsson hänga med mig ett tag efter att ha läst denna bok, men jag tror inte kommer läsa om den.
Det framgår väldigt tydligt att denna bok är till för att underhålla. Den har ingen sensmoral eller budskap på samma sätt som många andra böcker. Möjligtvis i så fall att inte ta allt så allvarligt. Lite ”don’t worry, be happy” kände i alla fall jag av när jag läste den. På framsidan av boken kan man läsa att Aftonbladet tycker denna bok är helt sjövild och galen. På baksidan kan man läsa att Lasse Berghagen tycker att denna bok är den roligaste han någonsin läst. Nja, tycker jag. Helt klart läsvärd enligt mig, den ledde till många leenden och små skratt och den har definitivt Arto Pasilinna influenser. Men roligaste bok jag läst? Inte i närheten. Nog kommer Allan Karlsson hänga med mig ett tag efter att ha läst denna bok, men jag tror inte kommer läsa om den.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera