Bokrecension (nr 8)

Clownen Jac
Av: Hjalmar Bergman 

Denna bok handlar om en clown. (No shit?) Clownens artistnamn är Jac Tracbac, och han är en riktig succé. Jac är en smått galen, väldigt excentrisk person. Han heter egentligen Jonathan Borck, han är svensk och växte upp som en stalldräng. Men han är inte den enda huvudpersonen, man får nämligen också följa Jacs avlägsna släkting vid namn Benjamin Borck som beslutar sig för att åka till Amerika för att träffa sin mycket berömda släkting. Han är rätt fattig och vill ha pengar från Jac. Detta tänker han försöka med genom att sälja en hårlock från Jacs avlidne farmor som han fått förstå att clownen var väldigt förtjust i. Clownen ser genast att det inte alls är hans farmors hårlock. Faktum är att han inte ens någonsin varit så förtjust i sin farmor, han var rädd för henne. Ändå köper han hårlocken för ett hutlöst pris på grund av att han ser något han gillar i denna Benjamin, på sätt och vis. Samtidigt, genom ödets nycker, så uppklaras många faktan om släkten Borck och ödet för samman vissa av personerna.

Oj gud, min hjärna känns som grötmos just nu och ärligt talat så vet jag inte hur jag ska uttrycka min åsikt om den här boken. Den var som motsatsen mot en Hollywood film, den är helt osminkad och man får se alla personers skavanker. Det finns ingen tydlig plott och inte mycket uppklaras på slutet. Men den lyckades ändå vara intressant, och stundtals såg jag verkligen fram emot att läsa i boken. Det finns många intressanta personer, och det känns som att boken snarare bygger på dessa personligheter än vad den gör på handlingen. Kanske just därför det känns så svårt att skriva en bokrecension, för det fanns inte riktigt en röd tråd i handlingen. Eller så är min hjärna bara grötmos, jag vet inte. Vissa visdomar hade boken att komma med. ”Människan vet mycket lite om sin granne och gör klokast i att döma honom så sällan och så ödmjukt som möjligt. Konsten är svår men bör läras.” ”Den modige är alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån eller villfarande som ett fån ty det finns liv i honom. Den fege är död och förpestar luften.” Det där var citat från Jac själv, som genom hela boken talar lite såsom det är någon som spelar in honom. Det är det förresten många i boken som gör, det känns inte riktigt lika vardagligt som det vanligtvis gör när folk snackar. Inte för att det är en negativ sak. Författaren skulle jag tro är en person som spekulerar mycket och som är intresserad av psykologi. Det verkar som så när man läser boken. Jag tycker faktiskt det var en väldigt bra bok. Lite slumpmässig, men intressant. Språket var också en upphöjande faktor, om än gammaldags. Sen utgavs ju boken faktiskt år 1930 för första gången. Läs den!

PS. Kändes onödigt att ladda upp en bild på den här boken, för den var helt blå. Stod inget, ingen bild. Bara blått. Iaf versionen jag läste, och det är alltid den som är avbildad på bloggen.