Det här är den första boken i Merlintrilogin, och ni har väl hört talas om trollkarlen Merlin? Dock är denna fantasybok inte ett dugg lik Harry Potter, det är en riktigt gammeldags vad-ska-man-säga riddarbok. Det är kungar, prinsessor, fort och gröna ängar så långt ögat kan nå. Typ. Om ni suktar efter en bok med humor (vilket egentligen är vad jag har gjort på sistone) så är detta inte en bok för er, men den är väldigt välskriven och bra, och den har den egenskapen som många fantasyböcker har; man får starka mentala bilder när man läser. Eller jag får det, åtminstone. I korta drag så handlar det om bastarden Merlin, en mörkhårig, klen pojke som föredrar ensamhet och vars pappa ingen känner till. Alla vet att Merlin aldrig kommer bli en riddare, han anses vara svag och få känner till det mod han verkligen besitter. Därför förmodas han bo på ett kloster när han växer upp. Men en dag kommer han till en grotta fylld av fladdermöss där han stöter på Galapas, mannen som bor i grottan och som också visste att Merlin skulle komma. Galapas blir Merlins lärare, han lär honom allting om mediciner och örter, och så småningom om trolldom och magi.
Mer orkar jag inte berätta, även fast det händer så mycket mer i denna tjocka bok. Jag blev aldrig så jättefast i den här boken, jag behövde inte slita mig själv från den för att sluta läsa och jag blev inte besviken när den tog slut (vilket jag i och för sig ändå inte skulle blivit, eftersom det finns uppföljare). Men jag tyckte ändå att den var mycket bra, och jag kommer helt klart läsa uppföljarna också.
Mer orkar jag inte berätta, även fast det händer så mycket mer i denna tjocka bok. Jag blev aldrig så jättefast i den här boken, jag behövde inte slita mig själv från den för att sluta läsa och jag blev inte besviken när den tog slut (vilket jag i och för sig ändå inte skulle blivit, eftersom det finns uppföljare). Men jag tyckte ändå att den var mycket bra, och jag kommer helt klart läsa uppföljarna också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar