Bokrecension (nr 22)

Shadowfever Av: Karen Marie Moning
Femte och sista boken i Feverserien

“UNDERSTAND THAT THERE IS NO SUCH THING AS REALITY: THE FALSE GOD YOUR RACE WORSHIPS WITH SUCH BLIND DEVOTION. REALITY IMPLIES A SINGLE POSSIBLE.

YOU ACCUSE ME OF ILLUSION. YOU – WITH YOUR ABSURD CONSTRUCT OF LINEAR TIME. YOU FASHION FOR YOURSELF A PRISON OF WATCHES, CLOCKS, AND CALENDARS. YOU RATTLE BARS FORGED OF HOURS AND DAYS, BUT YOU’VE PADLOCKED THE DOOR WITH PAST, PRESENT, AND FUTURE.
PUNY MINDS NEED PUNY CAVES.
YOU CANNOT GAZE UPON TIME’S TRUE FACE ANY MORE THAT YOU CAN BEHOLD MINE.
TO APPREHEND YOURSELF AS THE CENTER, TO SIMULTANEOUSLY PERCEIVE ALL COMBINASTIONS OF ALL POSSIBLES, SHOULD YOU CHOOSE TO MOVE IN ANY DIRECTION – ”DIRECTION” BEING A VERY LIMITED METHOD OF ATTEMPTING TO CONVEY A CONCEPT FOR WHICH YOUR RACE HAS NO WORD – THAT IS WHAT IT IS TO BE ME.
                                                                  - Conversations with the Sinsar Dubh”

Där fick ni den andra halvan av den första sidan i denna bok. Sinsar Dubh är då en levande bok som en mörk kung har infört all sin ondska i. Och ja, detta är en fantasy bok. Om man snabbt ska summera vad som hänt i de tidigare böckerna så är det detta: De handlar om 22-åriga Mac som åker till Dublin för att hämnas hennes syster som blivit brutalt mördad. Men det visar sig att inget är vad det verkar vara, det finns monster bakom varje hörn och Mac är inte ens säker på vad hon själv är längre. (Det är dock något man får reda på i denna bok, men det tänker jag givetvis inte avslöja då det vore en stor spoiler. ) Stora delar av denna bok består faktiskt bara av huvudpersonens personlighetskris, haha. Det är inte lätt att inte veta vad man är och vem ens familj är. Inget man fått reda på i de tidigare böckerna kan man lite på i denna bok. För inget är vad det verkar vara. Man blir förvånad och hänförd gång på gång i en väldigt värdig avslutning på denna bokserie. Samtidigt tycker jag inte att det är den bästa boken i serien. Man får veta mest i den här boken, men det är ändå något jag saknar som det är svårt att sätta fingret på. Men en vacker bok är det, man får färdas mellan många dimensioner och parallela universum. Vad kan man säga, läs den här serien om du gillar sådant. I know I do.

Ibland tappar man livslusten.

Plötsligt händer det bara. Man blir stressad av alla läxor vi får i skolan, man failar i något tv-spel, ingenting funkar som det ska, någon säger något elakt, eller så säger de inget alls, planeterna snurrar i sina banor i vårt solsystem, (tröttnar de aldrig på att bara röra sig i samma banor hela tiden? vill de aldrig bara flyga ut i universum?) men nej, de hålls på plats av dragningskraften, världen är vacker men man vill inte vara kvar här, för det enda som är vackert är ouppnåeligt, och när det kommer inom räckhåll så vågar man inte ta fatt i det, eller så upphör det att vara vackert och svisch, där försvann livslusten som så många gånger förr.
Och där borta i Afrika, ja i AFRIKA, där svälter folk och här sitter jag och är arg över något jag sade till någon som jag nu aldrig kan ta tillbaka, för när ord är ute så är de det. Och när jag mår som allra jävligast så har jag mage att tycka att jag har det sämre än de, för för dem är det den yttre världens fel att de mår dåligt, men jag har bara mig själv att skylla, för det är ju mitt fel att jag är tjurig från första början (jag kommer aldrig bli fri och det är mitt fel mitt fel mitt fel). 
det är då man kommer på att man är bortskämd som fan, där man sitter i sin säng med dunlakan och har tappat livslusten. Där sitter man med sina i-landsproblem och är bortskämd. Sen ordbajsar man på internet även fast man vet att personer aldrig ska säga vad  de egentligen tänker. På sin blogg ska man skriva om mode, kaffe latte och sin vardag, inte den där sörjan i huvudet som man bara vill bli av med. För vem vill ha sörja? Då tror jag de flesta föredrar kaffe latte, faktiskt. Lol.

Bokrecension (nr 21)

The Last Enchantment
Av: Mary Stewart
Den tredje boken i Merlintrilogin

(Här är recensionen på den första boken, och här den andra.)

Wow, att man faktiskt blev klar med den här boken! (Dvs, Merlintrilogin. Jag har en bok med alla tre böcker i en, och jävlar vad länge jag har hållit på med den.)

I den här boken är inte Merlin längre sin egen man. Nu är han kungen Arthurs närmaste vän och rådgivare. Som jag sagt tidigare så är Merlin en trollkarl. Men det är inte alltid han kan kontrollera sin egen magi. Ibland ser han saker som ska hända i framtiden, och dessa visioner är ingenting han själv kontrollerar över. Men när han väl ser dessa syner så är det oftast väldigt betydelsefulla saker han ser, och därför utgör han en väldigt bra rådgivare åt kungen då han kan berätta saker för kungen som ingen annan kan veta, eftersom det inte skett än. Vi träffar många nya karaktärer i den här boken, en som är mer betydelsefull än alla de andra, och som också blir den som stjäl Merlins magi till slut. Fast det visste ju redan han. Men i grunden så är det samma personer som innan, och den här boken liknar de andra. Det är en härlig miljö att vistas i, men jag tycker det blev lite utdraget. I slutet av boken så kände man att man hade varit här lite för länge. Men jag säger väl ungefär samma sak som i de tidigare recensionerna, att jag rekommenderar dessa böcker till folk som vill ha något att bita i, folk som älskar fantasy med historia inslag och mycket bakgrund. För mig blev det lite för mycket bara.

PS. Jag infogar de här små betygen nu i alla bokrecensioner. Bara för att vara lite tydligare. Ha dock i åtanke att betygen är ungefärliga. DS.