Gotland och palmedalen

Var ju faktiskt just på en veckas semester i Gotland med käraste familjen (exklusive brodern) och pojkvännen. Trevligt ställe det där; fullt med får, stenmurar, raukar, stinkande cyklistflickor och almedalsveckor. Vattnet var kallt, men det gick ändå. Vi andades sommar. Det var spännande att besöka almedalsveckan för första gången. Politiker och engagerade människor överallt. Folk som försöker pracka på en flygblad och gratis tidningar vart man än vänder blicken.

Vi drog på rätt många seminarium, ett urval av saker jag lyssnade på var prat om filmbranschen med kulturministern och några andra, visning av kortfilm och prat om en filmskapares väg in i branschen, debatt om skolan (världens bästa skitskola), anti-kärnvapen seminarium, prat om tjejer och IT-branschen, panelsnack om betyg och bedömning i skolan och slutligen en visning av krigskortfilm och recension om denna ("hur viktig är filmen för folkförankringen?" var ämnet).

Bevittnade även tre olika tal: Reinfeldt, Björklund och sossarnas nya partiledare Stefan Löfven. Tre väldigt olika tal må man säga. Reinfeldt är fr.o.m. nu Captain Obvious, för han höll på att prata i 20 minuter om sådant som alla redan vet. Löfven höll väl ett skapligt tal, men ibland kände åtminstone jag att han inte var så himla konkret. Typ, "vi ska höja friheten, vi ska värna om mångfalden". Men ... hur? Inte för att han någonsin sade just de orden, men jag ogillar när politiker bara slänger omkring sig stora ord istället för att bara presentera svart på vitt vad de vill göra och varför. Björklunds tal tyckte jag mest om, delvis för att det föll mig mer i smaken hur han lade upp det, men också för att jag tyckte det var rätt vettiga och bra mål han satte upp. Men sen tycker jag att politiken är ett stort jävla träsk, det känns som alla partier har något bra och komma med och det är svårt att överhuvudtaget veta vilka som faktiskt levererar. Skitsamma.

I vilket fall var det en härlig semester.