2013 - en summering

De första åtta månaderna det här året var inte så bra. I skolan skrev jag en rapport om svarta hål. Vi hade nationella prov, där det mest framstående var fysikprovet på fyra timmar. Morfar dog. Hade brist på motivation i skolan. På fritiden kände jag mig ensam och ledsen. Det bästa på vårterminen var nog besöket i Paris, för det var ... Paris. På skolavslutningen hade jag mensvärk, trängdes på bussen och satt ensam hemma, håglös. Sommaren gick an. Italienresan var rolig. Jag sommarjobbade på hemtjänsten ett par veckor, det var helt OK. Firade midsommar i Lundby. Var på Bråvalla, vilket var underväldigande. Övningskörde en hel del med far min.

De två månaderna efter de första åtta var hemska. Ångest och kval. Grät stor del av tiden. Jag trodde mina sociala och psykologiska problem hade sin rot i min pojkvänsrelation. I efterhand kom jag att förstå att det var en förenklad slutsats. Jag missade saker, kom för sent till saker, saker gick sönder. Ångrade saker. Jag blev myndig och väntade naivt på den första utgången som aldrig kom, med vännerna som inte finns.

I november började saker vända så smått. Någon gång häromkring hälsade jag på min syster i Norrland, det var ett jättefint besök, hon tipsade mig om musik och visade mig på något sätt ett annat liv, kärlek. Jag vet inte varför, men det här besöket förändrade mig, även fast inget särskilt dramatiskt hände. Men det behöver inte alltid det. Innan det här besöket kände jag mig nästan suicidal, efteråt kände jag hopp. Jag började träna mer regelbundet. Ackompanjerade en skönsjungande tjej på gitarr på ett evenemang. Träffade en sötnos. Analyserade Det andra könet. Skolkade omotiverat och hjälpte dissekera en gris. Dissade diskret min körskolelärare, som jag uppfattade sög pengar ur mig. Bokade risktvåan privat och gick på den i december, nuvarande månaden, då jag känt mig hyfsat balanserad men också orolig inför framtiden - den är så nära. Vad ska jag göra med mig själv? Var ska jag göra av mig själv?

Lord of the Flies

Av: William Golding

Handlingen till den här boken, som tydligen inspirerats av Coral Island av R.M. Ballantyne, är att ett gäng pojkar, efter en flygplanskrasch, ska överleva helt ensamma på en ö. Vi får följa hur de går från att vara vanliga skolpojkar till att bli vildar. Deras tid där börjar med organiserade möten och gemensamma överenskommelser och lagar. Pojkarna gör upp en eld för att skapa en rök som kan dra till sig uppmärksamhet. De samlar, bygger. Men rivalitet uppstår när flera av gossarna vill ha auktoriteten och makten. Vissa av pojkarna finner mer pondus i jagandet av vilda djur än de ideal glasögonormen Piggy försökt uppmuntra till. Titeln Lord of the Flies (Beelzebub, en djävulsgestalt) syftar på det grishuvud som de satt upp på en pinne. Denna får symbolisera ondskan som finns på ön, ondskan som blir allt mer överhängande ju längre handlingen fortskrider. Men vari ligger denna ondska?

Det är intressant det här, hur barn porträtteras i böcker. Är inte barn alltid oskuldsfulla? Och om de inte är det, vems fel är det? Det som imponerade mig mest när jag läste den här boken var hur trovärdig dialogen pojkarna emellan var. Deras diffusa tankar, deras oförmåga att formulera sina idéer ibland – men också deras uppriktighet och sätt att kommunicera mångbottnat utan att ens alltid mena det. De försöker ”tänka som vuxna” hela tiden, ovana som de är vid att planera och tänka på andra. Mot det här finns macho-idealen – de ska inte vara rädda, eller om man är rädd ska man ju inte säga det. Man ska jaga, döda. Dessa ideal väcker ett slags kämparglöd, ett driv, en lust, och därför dras pojkarna mot det här. Bakom de improviserade ansiktssminkningarna kan de vara några andra, och något som egentligen är blodigt allvar blir en lek. Beskrivningen av hur man dödade en gris blir som en dans eller ett spel. Till slut har moralen förvridits så pass mycket att de är oigenkännliga. Det här är en bok man skulle kunna analysera sönder och samman, med små referenser lite överallt. Den behandlar barndomen och dess naivitet, gruppstrukturer och människan, men för mig var den också ett stycke spännande underhållning som verkligen eskalerar på slutet.