Animal Farm

Av: George Orwell

Gården Manor Farm drivs av ett lat patrask till man som börjar få allt större problem med alkoholen. I ladugården pratar djuren om revolution. Ledaren är en stor gris som kallas Major. Alla djuren på Manor Farm samlas när han kallar till möte, och de lyssnar på hans minsta lilla ord. Kamrater, säger han, har ni märkt hur mycket vi djur jobbar, och hur lite vi får i gengäld? Han påminner dem om vilket förtryck djuren på gården lever under, och hur lite de får att äta. De flesta av djuren håller med honom om att något måste göras. Andra ligger och sover medan han pratar, eller kommer med argument som att det ändå är herr Jones som ger dem mat, och att han är deras Mästare, o.s.v. Revolutionen skulle säkert inte heller hinnas med under deras livstid, så varför skulle de göra det? lyder motargumenten. Till slut är dock alla djuren med på noterna, och kort därpå så lyckas de med våld driva människorna från gården. En ny ordning upprättas, där grisarna är ledarna. Med deras list lyckas de hålla gården levande själva, och ökar dessutom produktionen samtidigt som djuren får äta mer. Budord sätts upp på en vägg. Allteftersom minskar dock ransonerna, och grisarna i toppen blir allt mer maktgalna ...

Den här boken, likt 1984, har ett väldigt tydligt budskap och en handling som utgår från ett politiskt fenomen och drar det till sin yttersta gräns. Skillnaden är att 1984 är mer av en fantasi (eller en hypotes kanske), medan Animal Farm är en väldigt tydlig satir på kommunism. De som drev revolutionen blir själva diktatorer, här var det grisarna och i verkligheten (under Orwells tid) var det Stalin. Det jag tyckte var lite lustigt (eller olustigt) med boken var att anledningen till att grisarna lyckas tjoffa åt sig så mycket makt är att de lurar de andra djuren som är betydligt mindre intelligenta. Som läsare blir varje steg grisarna tar mot full makt övertydlig – det är bara de andra djuren på gården som inte fattar hur de gör det, och inte är läskunniga nog för att märka hur grisarna ändrar på djurens budord. Grisarna blir alltså ledarna för att de är smartast, och för mig blir budskapet därför väldigt cyniskt. Att göra boken till en fabel var annars väldigt lyckat. Bilder fastnar i huvudet; med hästen Boxer som sliter och kämpar och grisarna som gottar sig med äpplen, o.s.v. Det var en briljant bok som väckte både känslor och tankar, och som man dessutom kan sluka på en dag, så liten som den är.