Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Av: Lena Andersson

”Hon mindes dimmigt att hon fram tills nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.”

En junieftermiddag får Ester Nilsson, essäist och poet, ett erbjudande via telefon att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester, som beundrat konstnären från ett avstånd, blir glad över erbjudandet. Hennes föredrag några månader senare är lysande, och Hugo själv ger henne vida komplimanger. De börjar träffas och samtala då och då, oftast över middag på diverse restauranger och krogar. Ester, som har en sambo vid namn Per sedan några år tillbaka, bestämmer sig för att hon ska bli Hugos vän. Detta trots att varje tegelsten på gatan kan märka hur förälskad hon är. Ester och Hugo har mycket gemensamt, framförallt i deras intresse för Hugo. Ester följer med brinnande engagemang upp varje resonemang som Hugo kommer med, men han gör sällan detsamma för henne. Hon hittar ändå den bekräftelse hon behöver, i hans små gester och i de ordval han gör. Framförallt vill hon bara vara med honom. Deras förhållande, som ni kan tänka er, utvecklas till ett väldigt ojämlikt och skadligt sådant.

Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa den här boken. Ändå kunde jag inte slita mig. Det är som en uppslagsbok i maktspel (medvetet som omedvetet sådant) i kärleksrelationer. Å ena sidan är vi alla fria individer som ska få vara självständiga, autonoma, och utan några krav på förbindelser, unlike the old days. Samtidigt är vi lika chanslösa inför de förblindande förälskelser som kan ta över en. Den handlar om utsattheten hos den som är mest förälskad, och om hur förhållandet inte kan bli på den personens villkor. Det handlar också om personer som bara vill bli beundrade, och folk som inte på hundra år skulle finna det givande i en relation. Det var, kort sagt, en bok om det problematiska med kärlek. Ytterst gripande, och relaterbart. Det som ändå irriterar lite är hur tydligt det är för oss som läsare att Ester inte borde vara med Hugo, och hur ointresserad och osympatisk han är. Det blev alltså, åtminstone för mig, en del ögonhimlande åt huvudpersonen. Samtidigt så händer sådant; att vettiga, ansvarsfulla människor ger upp sig själva för … vadå? En utopisk bild av den sanna kärleken? En utopisk bild av den sanna mannen och (i detta fall) den sanna poeten och konstnären? Det smärtar att se en person som Ester falla för en person som Hugo, som hatar att få kritik och som styr henne som en marionettdocka. Men jag köper det, faktiskt.