Av: Jung Chang
Författaren till den här boken är
bosatt i England. Hon kom dit med hjälp av ett stipendium från
universitetet hon gick på i Kina. Det var första gången hon
någonsin satte sin fot utanför kontinenten hon växt upp i, en av
de få gånger hon någonsin lämnat sitt hemland. Hon ville så
långt bort från allt hon upplevt under sin uppväxt som möjligt –
hon ville glömma. Efter några år började hon känna sig mer
tillfreds med sig själv och sitt liv. Hon kände att hon kunde se
tillbaka på saker som hänt tidigare i sitt liv med en viss distans
och började alltmer fundera tillbaka. Hennes mamma och mormor
hälsade på henne i London, något som ledde till långa intervjuer
och sedan till den här boken, där man alltså får följa Changs
mormor, mamma och sedan hon själv under deras liv som täcker många
omvälvande skeenden i Kinas historia.
Den här boken blev extremt
kontroversiell av den orsak att den inte är lika Mao-vänlig som
regeringen i hemlandet skulle önska, och blev därför bannad i hela
landet, får vi veta i det nya förordet. Det är dock ett faktum som
snarare ökade intresset för boken, och den har blivit vida läst
och uppskattad.
Changs mormor växer upp i en tid där
kvinnor inte har många rättigheter. Hon blir bortskänkt till en
general vid ung ålder, inte bortgift utan avsatt att bli hans
konkubin eller älskarinna.
Enligt tidens mode så binds hennes fötter, något som innebär en
molande smärta när hon går och att hon ständigt måste rengöra
och linda om sina fötter. Hon flyr från det hem hon blivit lotsad
till, då hon behandlas väldigt kärlekslöst av alla de övriga i
hushållet (mest bestående av vaksamma betjänter och generalens
fru), och förälskar sig sedan i en gammal läkare, en lugn man med
långt skägg och lång mustasch, en riktig österländsk läkare med
egen medicinshop. Deras tid tillsammans blir emellertid inte särskilt
lugn eller fridfull då de tvingas leva under under den japanska
ockupationen av Manchuriet (där de bodde) och inbördeskriget mellan
Kuomintang-partiet och kommunisterna. De får flera barn varav ett,
Changs mamma, blir en trogen Mao-fantast och medlem i den röda
armén.
Det
här var alltså under den kommunistiska revolutionen i Kina.
Kommunismen var ett mål för jämlikhet, för minskade klyftor
mellan de olika skikten av människor i samhället. Framförallt låg
stort fokus på människorna som bodde på landet, de som inte var
akademiker utan jobbade med att t.ex. odla mat, och som också
utgjorde den större delen av Kinas befolkning. Det är sådana här
jämlikhetsmål som får Changs mamma, och också hennes pappa, att
kämpa för att sprida de kommunistiska värderingarna. Vad som
följde var dock en revolution full av rädsla och påhopp, där
varje sak man sade kunde vändas mot en och man behövde se sig om
vid minsta lilla ting som kunde antyda att man stödde Kuomintang
eller var bourgeois
(borgerlig, medel-/överklass) eller på något sätt anti-Mao
(vilket var ungefär det värsta man kunde vara). Man ska prioritera
sin plats i partiet över allt annat, till och med över sin familj,
något som leder till att Changs föräldrar tvingas leva väldigt
åtskilda liv periodvis.
Chang
själv, i sin tur, växer upp under kulturrevolutionen, ett av Maos
initiativ efter hans förra som slutat i katastrof – det s.k.
”stora språnget” där han ville att Kina skulle bli en stark
stålnation och beordrade alla och envar att delta i
stålproduktionen. Även elever fick göra det, det spelade ingen
roll vad man arbetade med vanligtvis, man skulle delta i att utvinna
stål, eftersom han trodde det var en vinnande strategi.
Konsekvenserna blev dock (eftersom även bönderna som vanligtvis
odlade och skördade istället behövde sätta sin tid på att
producera stål) en hungersnöd som tog död på miljontals
människor. För att återfå sitt förtroende krävdes att Mao
inledde något nytt, vilket fick bli kulturrevolutionen, där målet
var att stärka kommunismen i landet och ta bort alla kapitalistiska
och anti-kommunistiska ideal från samhället. Ändra rådande
kultur, helt enkelt. Det som följde var brutalitet och, återigen,
rädsla och en stämning av att vem som helst kunde sätta dit en.
Ungdomar var aktiva i revolutionen, de kallade sig rödgardister och
gjorde vad som helst för att sätta dit folk med antisocialistiska
tendenser, s.k. revisionister. Många lärare anklagades för att
vara följande, något som ledde till en utbredd brutalitet i
skolorna – man torterade sina lärare, ibland till döds. När
Chang tvingas se en av sina favoritlärare, en filosofilärare som
hon beundrat, bli sparkad och förödmjukad ids hon inte titta på
utan går därifrån. Hon kan dock komma undan med det eftersom
hennes pappa är en högt uppsatt kommunistisk officer. Både hennes
föräldrar, hennes syskon och hon själv börjar alltmer ifrågasätta
vad som händer i landet, men det tar lång tid att på riktigt
ifrågasätta Mao själv, eftersom de blivit så indoktrinerade att
avguda honom:
”I had always been told, and had
believed, that I was living in a paradise on earth, socialist China,
whereas the capitalist world was hell. Now I asked myself: If this is
paradise, what then is hell? I decided that I would like to see for
myself whether there was indeed a place more full of pain. For the
first time, I consciously hated the regime I lived under, and craved
an alternative. Still, I subconsciously avoided Mao. He had been part
of my life ever since I was a child. He was the idol, the god, the
inspiration. […] A couple of years before, I would happily have
died for him. Although his magic power had vanished from inside me,
he was still sacred and undoubtable. Even now, I did not challenge
him.”
Dessutom är Changs
familjemedlemmar så rädda att bli avslöjade i sitt tvivel att de
knappast ens vågar diskutera saker kritiskt sinsemellan. Utan att
prata om det för mycket så inser de dock att deras tro på
revolutionen börjar svalna, och de spenderar mer tid med varandra.
Efter några år har revolutionen slutat, Mao är död och Jung Chang
har, med stöd av sina föräldrar och idogt studerande, fått lov
att studera engelska på ett universitet. Där blir hon så pass
lovordad att hon lyckas vinna ett stipendium som ger henne friheten
att flytta, och se världen utanför det ”paradis” hon växt upp
i. Cirkeln i den här summeringen är sluten.
Det var, kort och
gott, en fantastisk bok. Det fanns inte så mycket mer att göra än
att storögt ta in de här makalöst händelserika liven. Eller ja,
kanske också ta sig en funderare på hur en man (nu hade visserligen
Maos fru också en stor negativ inverkan) kan få så stort
inflytande, hur en symbol och en tro på något bättre kan göra en
hel befolkning så indoktrinerade, så hjärndöda, och hur denna
kollektivism kan skapa sån brutalitet. I den här boken får man se
det värsta och det bästa hos människor som grupp, hur folk likt
marionettdockor dansar efter pipan men också hur mycket kärlek det
finns hos folk, något vi får se framförallt mellan Changs mormor
och mamma, Chang och hennes föräldrar, föräldrarna emellan och
morföräldrarna emellan. För att nämna några exempel.
