Wuthering Heights

Av: Emily Brontë

Någon stans i 1800-talets Yorkshire finns ett hus som kallas Wuthering Heights. Mr Lockwood, nyligen inflyttad i ett annat ställe som kallas Thrushcross Grange, märker under sitt besök att de inneboende varken verkar särskilt vänliga eller glada. Anledningen till att han är där överhuvudtaget är att hans godsägare, Heathcliff, bor där, och Lockwood tänkte att ett besök skulle passa. Heathcliff visar sig vara en ovanligt ogästvänlig man, och när Lockwood följande dag kommer till Grange och frågar sin husa Mrs Drew om hans grannar så visar det sig att hon har mycket att förtälja. Han får höra hela historien om Mr Heathcliff, hans kärlek till Catherine Earnshaw, deras historia och deras släkters historier – historier fyllda av sorg, kärlek, sjukdom och död.

Den här boken är intressant på flera sätt: Mr Lockwood, huvudpersonen, får vi inte veta mycket mer om förutom efternamnet. Större delen av handlingen ligger i det förflutna, och vi får höra den genom en husas perspektiv. Denna husa får alltså utgöra berättaren i majoriteten av boken, och hon råkar också vara den mest förnuftiga personen för det mesta. De personer som berättelsen främst kretsar kring är väldigt själviska, oresonliga och osympatiska. Ändå brydde jag mig om dem.  Kärlekshistorien vi får följa blossade aldrig riktigt ut – den gick över innan den började, och den ena parten är redan död när berättelsen tar vid. Hela berättelsen är ganska oförutsägbar, och det jag trodde den skulle sluta med skedde aldrig. Det jag fascinerades mest av var väl just det att personerna är så pass osympatiska, och att jag ändå tyckte om att följa dem och brydde mig om dem.
För mig var det här en bok om hur korruption och själviskhet föder ännu mer av det samma, om hur olycka kan gå i arv och om hur beroende av ens familj en individ är. Det är en historia om den värsta sortens kärlek – den som förstör, snarare än bygger upp. Personerna i berättelsen känns stundvis som fördömda att leva i misär. Jag tyckte den var mycket bra, jag tänkte ofta på den när jag inte läste den och jag var fast när jag höll på. Om man ska jämföra med Jane Eyre (skriven av en av de andra Brontë systrarna, Charlotte Brontë) så var den mycket annorlunda, det var en bok jag greps mer av faktiskt, även fast denna också var ganska fantastisk.

How To Be a Woman

Av: Caitlin Moran

 “It’s a good time to be a woman: we have the vote and the Pill, and we haven’t been burnt as witches since 1727. However, a few nagging questions do remain …”

Brittisk rockjournalist skriver om feminism, kort och gott. Jag var lite skeptisk inför den här boken då jag kände till citat som ”So here is a quick way of working out if you’re a feminist. Put your hands in your pants. a) Do you have a vagina? And b) Do you want to be in charge of it?” Detta gör mig lite skeptisk – kan bara kvinnor vara feminister? Det är väl allmänmänskligt att sträva efter jämställdhet, eller? Innehållsförteckningen gjorde mig inte mer hoppfull med kapitelnamn som ”I start bleeding!”, ”I am fat!” mm. Kapitelnamn som ”Why you should have children” följt av ”Why you shouldn’t have children” lät lite mer intressant.

Själva boken är delvis memoar, delvis åsikter, synvinklar och tips om allt som rör jämställdhet. Moran täcker inte bara in de stora frågorna som löneskillnader, abort osv. utan berör även sådant som kan verka som petitesser – men som också kan påverka mycket. Sådant som att det har blivit standard för många att vaxa sig mellan benen (p.g.a. att porrstjärnorna är groomade på det viset), hur vi ser på de kvinnliga stjärnorna i media (Vavava, har inte Jennifer Aniston några barn? Vilken misär hon måste leva i, hämta syrgastuben!, eller kanske en bild på en osminkad, smal Mischa Barton, tätt följt av spekulationer om sjukdomar, anorexia, mm, endast baserat på en bild). Hon skriver om hur hon inte tror att kvinnor varit förtryckta för att män på något sätt ”ogillar” kvinnor, utan snarare att kvinnorna genom historien har varit förlorarna. Den som av naturen är fysiskt starkare och vars liv inte börjar gunga så fort en graviditet infaller sig är också den som fått övertaget, och setts som ’normal’. Hon resonerar också att detta faktum – att kvinnor varit förtryckta så otroligt länge – är något som lämnar spår, och tar lång tid att återhämta sig från. Det faktum att vi inte sett särdeles många kvinnliga Einsteins eller Newtons på senare tiden, trots att kvinnor i mycket högre grad har tillgång till utbildning och medel idag, är alltså inte något konstigt. Hur som haver så kanske jag inte borde gå in så mycket mer på det hon skriver om, för 1) det skulle bli för långt och 2) jag skriver inte lika bra som henne om det hon tar upp i sin bok.

Det var i alla fall en trevlig upplevelse att läsa boken, med många tillfällen där jag kände ”Ja! Hon sätter ord på precis det jag själv tänkt så många gånger!” Att den dessutom var rolig, välskriven och kändes ärlig gjorde det inte sämre. Den blev dessutom bara bättre, och sista kapitlet tyckte jag var lysande, faktiskt. Så, tummen upp för Caitlin Moran.

Persuasion

Av: Jane Austen

Anne Elliots främsta kvalitet (vad jag utrönte åtminstone) är att hon är moralisk och osjälvisk. Hennes fåfänga pappa och systrar – mindre så. När de börjar få pengaproblem så får ändå hennes far inse att de måste göra sig av med huset, och de beger sig då till Bath för att bosätta sig i ett mindre sådant. När Anne sedan åker till Kellynch på ett besök så träffar hon där Captain Frederick Wentworth, en man som hon haft en relation med tidigare; de skulle ha gift sig om det inte vore för att hon blev avrådd av en vän. Nu har det gått många år, och han verkar ha två unga kvinnor efter sig. Samtidigt stöter hon på sin kusin Mr Elliot, som verkar ha varma känslor för henne. Anne tycker ändå att något verkar lite off med honom, och sedan får man följa vad som händer när en av de kvinnorna som tycks vara intresserade av Wentworth nästan dör, och vilka konsekvenser det får.

Denna bok var ganska lik de andra böcker jag läst av Jane Austen, (Pride and Prejudice och Sense and Sensibility) fast lite svalare och mer nedtonad. Jag känner tyvärr inte att jag bryr mig riktigt lika mycket om Anne Elliot som jag gjort om de andra Jane-huvudkaraktärerna, och jag saknar den rappa dialogen och spunken som man fann i de andra böckerna. Läsvärd, stundvis fin; visst, men inte lika bra och gripande som de andra två böckerna jag nämnde.

2012

Detta år har jag känt mig lite stabilare än de tidigare. Det har varit ett år med färre ups and downs, färre ångestkänslor, färre hårfärgseskapader och festivaler. Det har varit ett år där jag med saknad ibland tänkt på de vänner jag tappat kontakten med, ett år där jag som vanligt läst många böcker, sett många filmer, spelat en del tv- och datorspel, lärt mig nya låtar och lyssnat på massor av musik. Som vanligt tänkte jag summera genom att skriva de saker jag kommer ihåg bäst från varje månad:

Januari
-Badade i en isvak på idrotten.
-Var på hemvärnsövningen nattfrost/nattkyla eller vad sjutton den hette, fett jobbig.

Februari
-Såg Anna Ternheim i Flygeln.
-Spenderade sportlovet i Uppsala.

Mars
-Hände inte så mycket, hade ganska stort energiprojekt i skolan om kärnkraft i alla fall.

April
-Var sjuk större delen av påsklovet.
-Kära syster praktiserade på en redaktion i Lkpg och bodde hos oss temporärt.
-Var på tävlingen SAAB-skölden, gick sämst :$

Maj
-Hade jättelångt nationellt prov i fysik, typ 4 h.
-Kristihimmelfärdshelgen spenderades i Paris med mor och hennes franskelever, askul faktiskt!
-Dagsvisit i Sthlm med skolan.
-Såg dåvarande niornas pjäs i Folkets hus, lite kul.

Juni
-Efter kontakt med några KSM-elever så började jag kämpa på manuset till Solen sken den dagen.
-Var på bio ett par gånger, den mest minnesvärda filmen var väl Prometheus.
-Drog till Finland och firade morfars födelsedag.
-Massor av trädgårdsarbete.

Juli
-Var i Gotland en vecka med föräldrarna, systern och pojkvännen. Var på Almedalsveckan i Visby och en del utflykter. Trevligast var när jag och Simon gick och pratade långt in i natten.
-Slåttskär, som vanligt, med bara föräldrarna. Mys ändå. Mest omtumlande var att rädda en harunge som satt fast i ett stängsel med ena bakbenet. Ett av de mest känslosamma ögonblicken i mitt liv faktiskt, när jag såg hur stängslet skar igenom benet mer och mer ju närmare jag kom, hur rädd haren blev för mig och hur mycket den blödde. Men det gick till slut, fast den haltade efteråt så verkade den överleva!
-Var på utebio för första gången. Såg The Artist om jag minns rätt, och det regnade.

Augusti
-Fyllde 17. Inte särskilt minnesvärd födelsedag, åt sushi och fick böcker i alla fall. Shit vad gammal man börjar bli, vill vara barn för evigt ju.
-Auditions till Solen sken den dagen.
-Började tvåan.
-Slutade på hemvärnet.
-Jag och Simon firade ett år tillsammans genom att först agera statister på ett fält och sen dra på utebio och se en Woody Allen-film.

September
-Åkte till Sthlm och köpte en elgitarr med bästa broderns hjälp.
-Inspelning av Solen ...
-Var på konsert med violinisten Ann-Sophie Mutter och Norrköpings symfoniorkester. De spelade Brahms violinkonsert.

Oktober
-Var på filmtävlingen Guldsvanen, där vår film Klasskampen inte vann men gick vidare till Novemberfestivalen i alla fall. Det var många bra filmer som visades!

November
-Innebandyturnering i skolan. Gick dåligt för vårt lag.
-Eastwoodpremiär, där alla årets sex Eastwoodfilmer visades. Riktigt kul att se båda det egna och de andra bidragen.

December
-Massor av prov, som alla gick ganska mediokert. Framförallt skitprovet i svensk grammatik.
-Firade denna jul med de älskade morföräldrarna på besök.

Tja, kanske inte världens mest spännande år, och nog känns det som att något saknas när man inte dragit på någon rock/metalkonsert. Men men, får la duga! 2013 blir året då jag fyller 18, får börja supa och ta droger, förhoppningsvis börjar övningsköra och lära mig ta mer ansvar. Till sommaren hoppas jag på semestrar och event. Tänker inte ha några nyårslöften utom de löften jag alltid har, som -var snäll och -fucka inte upp allt osv.
/snäll_tjej_95

Boklista i alfabetisk ordning

Observera att det är svenska och engelska titlar, inga andra språk. Ursäkta att mina gamla "recensioner" är så tarvliga, jag var faktiskt bara 15 år. :)


1984
The Accidental Tourist
Alias Grace
Alkemisten
And the Mountains Echoed
Animal Farm
(Annorlunda)
Baby Jane
Bag of Bones
The Bell Jar
Blonde
Brott och Straff
Clownen Jac
Dark Places
Den tusende gången och Ulrikas sista strid
Det andra könet
Divergent-trilogin - Divergent, Insurgent och Allegiant
Drömfakulteten
Dvärgen
Dödens hus
Egenmäktigt förfarande
Evermore
The Fault in Our Stars
The Fever Series - Darkfever, Bloodfever, Faefever, Dreamfever och Shadowfever
Friday's Child
Fröken Julie och andra skådespel
Go Ask Alice
The Great Gatsby
The Handmaid's Tale
The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - A trilogy in four parts
Hjärtans fröjd
How To Be a Woman
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Hungerspelen - Revolt
Hål i huvudet
Jonathan Strange & Mr Norrell
Justice For All: The Truth About Metallica
Life of Pi
The Little Friend
Lord of the Flies
Lord of the Rings - The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King
MadAddam trilogin - Oryx and Crake
The Maze Runner trilogin - The Maze Runner, The Scorch Trials och The Death Cure
Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet
Merlintrilogin - Crystal Cave, The Hollow Hills och The Last Enchantment
Millenniumserien - Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes
Möss och människor
Neuromancer
Not That Kind of Girl
Onåd
The Perks of Being a Wallflower
Persuasion
The Picture of Dorian Gray
Pride and Prejudice
Processen
The Progress of Love
The Remains of the Day
The Robber Bride
SCUM Manifest
The Secret Life of Bees
Sense and Sensibility
Sharp Objects
Short Cuts
Sista chansen
A Song of Ice and Fire - A Game of Thrones, (A Clash of Kings), A Storm of Swords, A Feast for Crows, A Dance with Dragons
Som om ingenting
Story – Substance, structure, style, and the principles of screenwriting
Stäppvargen
Talismanen
The Time Traveler's Wife
Twilight Saga
Under det rosa täcket
Victoria Bergmans svaghet: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar
(Välkommen till din psykos)
A Widow's Story
Wild Swans
Wuthering Heights

The Little Friend

Av: Donna Tartt

 Handlingen utspelar sig i en stad i Mississippi på sjuttiotalet någon gång, och den rör främst tolvårige Harriet, en bestämd flicka vars bror Robin mördades för ungefär åtta år sedan. De hittade honom hängande från ett träd i trädgården – hängd med hjälp av en slags fiberkabel. Harriet kan inte sluta fundera på vem det var som låg bakom detta, då ”mordet” (om det nu var ett mord) aldrig blev uppdagat. Helt utan stöd från vare sig sin sorgtyngda mor, sin drömska, genomskinliga syster, sin frånvarande pappa, sin resoluta farmor, någon av farmoderns färgglada systrar eller det plikttrogna hembiträdet så bestämmer hon sig för att gräva i vad som faktiskt hände. När hon blivit fast besluten om vem förövaren är så får vi följa hennes kamp, tillsammans med ett år yngre Hely, för att hämnas, samtidigt som vi också får lära känna den misstänkte ifråga; en person vid namn Danny Ratliff. Han lever under betydligt annorlunda förhållanden, i en familj fylld av paranoia, kriminalitet och droger.

Jag tror faktiskt inte att jag läst en bok med en handling som liknar denna tidigare. Jovisst har man läst böcker om mord och hämnd förut, men aldrig en där hämnaren är en tolvårig flicka som ska ge sig efter en vuxen, kriminell man. Ändå kändes det verkligen inte som en fars; utan snarare så kände man igen sig i barnen i bokens iver, naivitet och känsla av instängdhet som de vuxna tvingar på dem genom att vägra ta dem på allvar. Det var mycket spännande att följa dem, och det fick mig med nostalgi att minnas alla upptåg jag själv styrde med när jag var liten, även fast det inte ens nästan var i klass med detta, förstås. Det var också intressant att se de skarpa kontrasterna mellan medel- och underklassen i staden, där Ratliff-familjen utgjorde det senare nämnda. Jag kände att den familjen var snyggt porträtterad, det blev inte ”den stygga, kriminella familjen” utan man fick förståelse snarare över hur de nästan blir infödda i att behöva vara kriminella, att det inte alltid är ett aktivt val man gör. Hopplösheten i att växa upp i fattigdom, med en mamma som säger åt en att man aldrig kommer bli något, och att det är bättre att inte hoppas för mycket för då blir man besviken. Sedan är ju Harriet själv en ganska underbar skapelse, med sin lillgammeldom och sitt mod. En värdig huvudperson säger jag, till en lika värdig, spännande och framförallt otroligt välskriven bok. Dock var det inte så att jag alltid behövde sitta med näsan i den, och det var mest på slutet den var riktigt spännande.

Känner alltid en viss motvilja till att ge en åtta i betyg,
för den här bilden är ju så fasligt ful.

 

Skillnaden mellan dåtida & nutida jag

Då: Det finns ingen djup, underliggande mening med livet. Vad hemskt!
Nu: Det finns ingen djup, underliggande mening med livet. Det konstaterandet i sig har inte heller någon mening, därför bryr jag mig inte.