Sense and Sensibility

Av: Jane Austen

Elinor och Marianne Dashwood är två väldigt olika systrar. De båda är förnuftiga och talangfulla, men den förstnämnda är bra mycket mer återhållsam och eftertänksam, medan den andras känslor inte har någon intensitetsgräns. Deras familj tvingas flytta efter pappans död, och det mesta av hans rikedomar lämnas till sonen John som blir övertalad av sin fru att inte lämna mycket åt sina tre systrar (förutom Elinor och Marianne finns den yngsta dottern Margaret) och sin mamma. Därför tvingas alltså kvinnorna i familjen flytta till en stuga i en annan stad, där en släkting till familjen bor. Efter detta cirkulerar boken kring systrarnas nya bekantskaper (såsom Sir John, Lady Middleton, Mrs Jennings, familjen Ferrars, Willoughby, Colonel Brandon, familjen Steele, m.fl.). Det finns alltså många karaktärer – en hel bekantskapskrets får man lära känna. Båda systrarna hamnar i fördömda romanser, och hanterar sin smärta på väldigt olika sätt, såsom deras personligheter skiljer sig.

Mycket missförstånd och mänsklig fåfänglighet och dumhet, precis som i Pride and Prejudice, men den tyckte jag faktiskt var lite bättre. Den kändes lite mer passionerad, och man (eller åtminstone jag) vävdes in mer i handlingen. Kanske för att det var en tydligare huvudperson som man fick vara i huvudet på mer, eller för att det inte var lika många karaktärer i den. Ändå var den här boken absolut på samma nivå, visst fastnade man även här i berättelsen. Den var inte så romantisk, även fast romantik är just vad boken handlar om. Sense and Sensibility tar mer upp att kärleken är blind, och att förälskelser ofta uppmuntrar egoism och dumt beteende. Mycket etik och moral, oh yes. För att vara en debut anser jag att den här var väldigt välskriven, och som bok väldigt läsvärd.

A Widow’s Story

Av: Joyce Carol Oates

I den här boken redogör Oates för hur det är att vara änka, något hon får erfara efter att hennes man Ray dör av lunginflammation.  Första dryga halvan av den här boken är den faktiska redogörelsen för hans död och de två efterföljande månaderna – att följa det här är som att vandra i en tung dimma. Den andra halvan så tittar hon tillbaka på deras äktenskap tillsammans, hon tar mod till sig att försöka fokusera på sin man – Kände hon honom någonsin, på riktigt? Vad hände under deras drygt fyrtioåriga äktenskap? Den här biten känns väldigt ärlig, och ganska vacker, tycker jag. För en kvinna som hela sitt liv varit gift med samma man, som nästan hela sitt vuxna liv pratat med denne man varje dag, så måste döden känts tung, och ensamheten ovan. Förvåningen, ensamheten, att inte kunna acceptera vad som hänt, alla saker man måste ta hand om – detta får man till fullhet förstå. Självmordsbenägenheten – Varför ska jag förtjäna allt detta, när han har gått miste om det för evigt? Hon tittar tillbaka på deras naivitet som unga, hon ångrar saker hon aldrig sade till honom. Om jag lärde mig något från den här boken så är det att vi lever på lånad tid, och att kärleken vi får inte är något vi hårt förvärvat; det är en gåva, som man ska ta tillvara på. Bara att när man säger det i de ordalagen låter det klyschigt och tråkigt – hon förmedlar detta genom känslor istället, och jag tycker det kändes trovärdigt. Att det här kanske inte är den mest underhållande boken goes without saying; man får följa en deprimerad kvinna, man får följa självmordstankar. Det är inte heller det bästa jag läst av författaren. Men den var gripande och bra tycker jag, den växte på en och var som bäst mot slutet. Jag kan gott tro att andra änkor känner igen sig i den här berättelsen.



En onsdagseftermiddag

Kaos eller kosmos, det är frågan. Allting känns som taget ur sitt sammanhang för mig just nu, och för tillfället skulle mitt livsmål lika väl som att exempelvis bli diplomat kunna vara att duscha, eller ta ut soporna. Allting känns (undrar hur många gånger jag skrivit den här meningen förr) meningslöst. Kom för ett par dagar sedan fram till att sorg är svaghet, narcissism. Sådant bör undvikas. Ändå slog mig sorgen på väg från bussen, då jag gick förbi samma snubbe som de senaste två veckorna. Han jobbar med bygg, och varje dag går jag förbi honom med ryggsäcken på, den duktiga eleven som har gjort sin samhällstjänst för dagen.  Han jobbar på. Hur ska man uppfatta det här, som två människor som jobbar för att bygga/uppnå något bättre, eller två människor som gör samma sak dag ut och dag in? Sorgen lämnade mig bara för ögonblicket när jag stötte på en orm i backen (min kropp ryggar tillbaka, den uppfattar ormen som ett hot fast det var en kopparorm som antagligen blev mer skräckslagen själv) och när jag plockade ett äpple i trädgården (min kropp tycker om föda, ty den vill överleva). Men sorgen, (som på sätt och vis är en lika instinktiv reaktion hos mig som de ormen och äpplet gav upphov till) varför finns den där, när det enda den gör är att försvaga mig? Just nu förstår jag mig på människor som drogar ihjäl sig, alternativt äter så mycket att denne inte kan resa sig ur sin egen säng, alternativt våldtar en get. Det viktigaste jag lärt mig i livet hittills är att jag inte vet någonting.

Baby Jane

Av: Sofi Oksanen

Berättelsen utspelar sig i Helsingfors, modern tid. Den rör sig främst om huvudpersonens (man får aldrig veta hennes namn) lesbiska förhållande med en utåtriktad, speciell kvinna som heter Piki. Man får följa människor som står lite utanför samhället, de lider av olika psykiska åkommor och för dem är det inte självklart att man orkar gå ut, handla, ta ut soporna, leta efter jobb och dylikt. Många av dem dränker sig i alkohol. Piki, en stor del av huvudpersonens umgängeskrets och till en viss grad huvudpersonen själv är på det här sättet. Huvudpersonen och Piki är riktigt kära, men av olika anledningar glider deras förhållande ner i stupet, och huvudpersonen vänder sig (sin homosexualitet till trots) till en man istället, då hon behöver ekonomisk trygghet.

Efter att ha läst baksidan (och noterat att Oksanen var författaren) tyckte jag den här boken verkade riktigt intressant. Det lät som en annorlunda skildring av människor som inte orkar med dagens samhälle, sådana personer som det vore intressant att ta en titt på, men istället rörde den sig mest om det här lesbiska förhållandet, och det var inte så mycket djupdykning. Det var en bra skildring av förhållandet, visst, men jag kom inte att bry mig så hemskt mycket om vare sig Piki eller huvudpersonen. De kändes flerdimensionella och verklighetstrogna, men något saknades, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag tror att den helt enkelt inte var tillräckligt välskriven och genomarbetad, även fast handlingen bar. När jag läst ut boken kände jag mig tämligen oberörd. Den andra boken jag läst av samma författare, Utrensningen, var mycket bättre.