Animal Farm

Av: George Orwell

Gården Manor Farm drivs av ett lat patrask till man som börjar få allt större problem med alkoholen. I ladugården pratar djuren om revolution. Ledaren är en stor gris som kallas Major. Alla djuren på Manor Farm samlas när han kallar till möte, och de lyssnar på hans minsta lilla ord. Kamrater, säger han, har ni märkt hur mycket vi djur jobbar, och hur lite vi får i gengäld? Han påminner dem om vilket förtryck djuren på gården lever under, och hur lite de får att äta. De flesta av djuren håller med honom om att något måste göras. Andra ligger och sover medan han pratar, eller kommer med argument som att det ändå är herr Jones som ger dem mat, och att han är deras Mästare, o.s.v. Revolutionen skulle säkert inte heller hinnas med under deras livstid, så varför skulle de göra det? lyder motargumenten. Till slut är dock alla djuren med på noterna, och kort därpå så lyckas de med våld driva människorna från gården. En ny ordning upprättas, där grisarna är ledarna. Med deras list lyckas de hålla gården levande själva, och ökar dessutom produktionen samtidigt som djuren får äta mer. Budord sätts upp på en vägg. Allteftersom minskar dock ransonerna, och grisarna i toppen blir allt mer maktgalna ...

Den här boken, likt 1984, har ett väldigt tydligt budskap och en handling som utgår från ett politiskt fenomen och drar det till sin yttersta gräns. Skillnaden är att 1984 är mer av en fantasi (eller en hypotes kanske), medan Animal Farm är en väldigt tydlig satir på kommunism. De som drev revolutionen blir själva diktatorer, här var det grisarna och i verkligheten (under Orwells tid) var det Stalin. Det jag tyckte var lite lustigt (eller olustigt) med boken var att anledningen till att grisarna lyckas tjoffa åt sig så mycket makt är att de lurar de andra djuren som är betydligt mindre intelligenta. Som läsare blir varje steg grisarna tar mot full makt övertydlig – det är bara de andra djuren på gården som inte fattar hur de gör det, och inte är läskunniga nog för att märka hur grisarna ändrar på djurens budord. Grisarna blir alltså ledarna för att de är smartast, och för mig blir budskapet därför väldigt cyniskt. Att göra boken till en fabel var annars väldigt lyckat. Bilder fastnar i huvudet; med hästen Boxer som sliter och kämpar och grisarna som gottar sig med äpplen, o.s.v. Det var en briljant bok som väckte både känslor och tankar, och som man dessutom kan sluka på en dag, så liten som den är. 

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Av: Lena Andersson

”Hon mindes dimmigt att hon fram tills nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.”

En junieftermiddag får Ester Nilsson, essäist och poet, ett erbjudande via telefon att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester, som beundrat konstnären från ett avstånd, blir glad över erbjudandet. Hennes föredrag några månader senare är lysande, och Hugo själv ger henne vida komplimanger. De börjar träffas och samtala då och då, oftast över middag på diverse restauranger och krogar. Ester, som har en sambo vid namn Per sedan några år tillbaka, bestämmer sig för att hon ska bli Hugos vän. Detta trots att varje tegelsten på gatan kan märka hur förälskad hon är. Ester och Hugo har mycket gemensamt, framförallt i deras intresse för Hugo. Ester följer med brinnande engagemang upp varje resonemang som Hugo kommer med, men han gör sällan detsamma för henne. Hon hittar ändå den bekräftelse hon behöver, i hans små gester och i de ordval han gör. Framförallt vill hon bara vara med honom. Deras förhållande, som ni kan tänka er, utvecklas till ett väldigt ojämlikt och skadligt sådant.

Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa den här boken. Ändå kunde jag inte slita mig. Det är som en uppslagsbok i maktspel (medvetet som omedvetet sådant) i kärleksrelationer. Å ena sidan är vi alla fria individer som ska få vara självständiga, autonoma, och utan några krav på förbindelser, unlike the old days. Samtidigt är vi lika chanslösa inför de förblindande förälskelser som kan ta över en. Den handlar om utsattheten hos den som är mest förälskad, och om hur förhållandet inte kan bli på den personens villkor. Det handlar också om personer som bara vill bli beundrade, och folk som inte på hundra år skulle finna det givande i en relation. Det var, kort sagt, en bok om det problematiska med kärlek. Ytterst gripande, och relaterbart. Det som ändå irriterar lite är hur tydligt det är för oss som läsare att Ester inte borde vara med Hugo, och hur ointresserad och osympatisk han är. Det blev alltså, åtminstone för mig, en del ögonhimlande åt huvudpersonen. Samtidigt så händer sådant; att vettiga, ansvarsfulla människor ger upp sig själva för … vadå? En utopisk bild av den sanna kärleken? En utopisk bild av den sanna mannen och (i detta fall) den sanna poeten och konstnären? Det smärtar att se en person som Ester falla för en person som Hugo, som hatar att få kritik och som styr henne som en marionettdocka. Men jag köper det, faktiskt.

Alias Grace

Av: Margaret Atwood

Grace Marks och James McDermott blir 1843 anklagade för mord på deras arbetsgivare Thomas Kinnear vars hus de jobbat i och Nancy Montgomery som var en slags föreståndarinna som gav order åt bägge. McDermott fälls och hängs snart, men Grace Marks roll i det hela är man mer osäker på. Det var inte hon som höll i yxan, det var inte hon som dräpte Kinnear. McDermott påstod att hon hjälpte till att strypa Montgomery med en sjalett, Marks håller inte med. Hon säger att hon visste att McDermott skulle mörda dem, men hon var så rädd för att han skulle mörda henne också att hon inte fann något att göra för att hindra honom. Hennes åklagare övertygar skickligt om att hon är svag, korkad och totalt oförmögen att ha varit inblandad på något allvarligt sätt. När det emellertid visar sig att hon har på sig Nancy Montgomerys kläder minskar förtroendet för henne, och hon hamnar i fängelset. Denna sanna händelse utgör handlingen för boken, och där detaljer saknas fantiserar författaren fritt. Boken är ur Grace Marks men också doktorn Simon Jordans perspektiv; dr. Jordan som intervjuar Grace Marks medan hon sitter in fängelset för att försöka utröna om hon har några sinnessjukdomar, och vad hennes minnesluckor kring händelsen beror på.

Jag blev inte helt fångad av den här boken först. När jag väl blev det eskalerade intresset exponentiellt. Trots att man får veta nästan hela handlingen redan innan första kapitlet så var det ändå spännande att följa den sen, mycket tack vara huvudpersonens mystiska karaktär, och hennes tragiska förflutna. Detaljrikt berättar hon om hela sitt liv, där hon trälat som städerska i olika hushåll. Den enda personen hon någonsin knutit an till är död. Nancy Montgomery var otrevlig mot henne, och misstänkte svartsjukt att hon väckte åtrå hos mr Kinnear. För vackra Graces del så är livet fyllt av män med slippriga kommentarer och människor som antingen är misstänksamma mot henne eller försöker utnyttja henne på olika vis. Hon håller sig kylig och distanserad till det mesta, men samtidigt är det något som inte stämmer i hennes redogörelser, och det är omöjligt att utröna om hon är den hora och demon som McDermott utmålar henne som, om hon är helt oskyldig eller ett mellanting. Historien utvecklas till en berättelse om klass, maktspel, sex och kvinnoroller på 1800-talet. Gripande och intressant.