Av: Khaled Hosseini
Det här kanske kan kallas en novellsamling, en där alla karaktärer har något med varandra att göra och alla har anknytning till Afghanistan. Det börjar med att vi introduceras till en liten by på landsorten i nämnt land, där en fattig bonde jobbar och sliter hela dagarna för att ta hand om sina barn Pari och Abdullah, vars mamma har dött. Abdullah är den som får bli som en mamma för sin lillasyster, och de älskar varandra över allt annat. Pari vill att Abdullah ska lova att de kommer bo tillsammans när de är vuxna, att de aldrig kommer skiljas åt. Inte långt därpå säljs hon dock till en olycklig, infertil stadskvinna som vill "rädda henne från att bli en av de där tysta kvinnorna", de där som aldrig lämnar landsorten och får sätta hela sitt liv på husarbete, de där som aldrig klagar men bara för att de inte vill medge att de lever i ofrihet. Följdaktligen skiljs Pari från sin bror, och resten av handlingen - som berör långt fler än de två - vecklas ut och vi får följa folk som försöker styra sina liv men bara lyckas i viss mån. Människor som har oddsen emot sig ända från början, människor som är homosexuella i platser där det är långt ifrån OK, människor som drabbas av olycklig kärlek; människor som tror att lyckan alltid är någonstans bortom horisonten men aldrig hittar dit. De flesta av karaktärerna vill gott, och vissa uppoffrar otroligt mycket för att göra det de tror är rätt, men ofta kommer något i vägen för vad de ursprungligen ville - typ tiden själv. Man glömmer saker och något som brukade vara angeläget suddas bort med vardagens lunk. Men ibland händer det att något skimrar till och väcker en dröm från det förflutna, eller ett minne, och så kommer känslorna upp till ytan igen. Det är vad jag uppfattade att boken handlar om.
Vissa av novellerna var väldigt gripande. Ändå var den här boken långt ifrån Hosseinis tidigare succéer Flyga drake och Tusen strålande solar. Den räckte helt enkelt inte lika långt fram, kanske för att den inte lika mycket berörde gripande ämnen som krig och misär, eller kanske för att den var mer splittrad. Tänkvärd var den likväl, med noveller som alla berör de stora frågorna - som vad kärlek är, vad som egentligen är viktigt i livet, vad vi har för plikter och skyldigheter till de vi är släkt med, hur lätt det är att vara självisk och hur lätt det är att glömma. Kort sagt en vacker bok, även om personerna den handlade om kanske var väl många. Boken tror jag hade vunnit på att vara mer koncentrerad - färre berättelser men med mer återkoppling dem emellan.
Av: Sylvia Plath
"The reason I hadn't washed my clothes or my hair was because it seemed so silly.
I saw the days of the year stretching ahead like a series of bright, white boxes, and separating one box from another was sleep, like a black shade. Only for me, the long perspective of shades that set off one box from the next had suddenly snapped up, and I could see day after day after day glaring ahead of me like a white, broad, infinitely desolate avenue. It seemed silly to wash one day when I would only have to wash again the next.
It made me tired just to think of it.
I wanted to do everything once and for all and be through with it."
Titeln är en metafor för hur den nittonåriga huvudpersonen Esther känner sig när hon insjunknat i en depression. Hon skulle kunna vara var som helst - en strand i Bahamas, ett utecafé i Paris, en nattklubb i New York - och hon skulle ändå vara fast i sin bell jar, sin glaskupa, i sin egna, sunkiga andedräkt och sina egna sunkiga tankar. Från att vara en högpresterande, stipendievinnande elev börjar hon alltmer ifrågasätta sitt liv. Vad är det jag vill egentligen? frågar hon sig efter att tidigare, nästan automatiskt, svarat sig själv att hon vill bli en poet och kanske också utgivare på ett bokförlag. Plötsligt tycks framtiden högst oklar och hon vill slita sig loss från plikter och val men kan det inte. Hon orkar inte vara lydig/duktig längre, men kan inte heller leva bekymmersfritt/olydigt. Hennes kärleksliv är inget att tala om, hon känner distans och en kall cynism till de flesta och har inga nära vänner. Hennes största dröm har varit att bli författare, men hon får ett allvarligt fall av writer's block och kan till slut inte läsa eller sova längre. Hon sjunker in i en djup depression, där hela livet smälter samman till en enda lång rad med betydelselösa dagar.
Huvudpersonens depression behandlas i The Bell Jar på ett väldig oförskönande, sakligt och relaterbart sätt. Känslan av att ha hela världen framför sig, men inte vilja se något av den är försmäktande men också typiskt för melankoli. Det tycks mig som att kraven på Esther blir för höga för henne, till slut måste hon bevisa sig hela tiden - och när man är i den situationen blir det omöjligt att vara kreativ, producera något bra och framförallt att vara lycklig. Det här är kanske är en av mina favoritböcker, för dess tema och presentation ligger mig så varmt om hjärtat.
Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar
Av: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist
Efter att flera brutalt hanterade lik hittats i Stockholm faller det på kriminalkomissarien Jeanette Kihlbergs bord att ta hand om utredningen. Alla liken är unga pojkar. En av dem är balsamerad medan en annan funnes förruttnad i vattnet med märken efter piskrapp. Det som är gemensamt för alla liken är att deras genitalier är avlägsnade. När Jeanette dyker in i fallet öppnar sig en värld av ondska, pedofili och barnmisshandel för henne såväl som för oss och hon tvingas ta kontakt med barnspykologen Sofia Zetterlund, som är den andra huvudpersonen i denna boktrilogi. Vi får också följa kråkflickan som våldtas av sin pappa under uppväxten och som växer upp till en hatfylld person som en konsekvens av detta. Hennes historia är den om hur offret blir till förövare och om hur hatet tar bort all oskyldighet och möjlighet till ett normalt liv.
Den här deckartrilogin skiljer sig från andra deckare jag läst i det att den i hög grad försöker förklara och analysera varför och hur vissa personer begår så hemska brott som de gör. Mord och psykoterapi är nyckelorden och vi får fler perspektiv än bara utredarens, med tillbakablickar till ett hemskt förflutet som förklarar förövarens beteende, utan att för den skull glorifiera det (à la typ tv-serien Dexter eller vilken annan berättelse som helst där mördare på olika sätt glorifieras eller där deras handlingar ursäktas eller trivialiseras). Man får lära sig mycket om psykiska störningar som påminner om schizofreni, där människor bygger upp multipla personligheter för att hantera kriser och trauman. Kort och gott var det en extremt välskriven och spännande serie, kunde knappt slita mig från den.
