Onåd

Av: J.M. Coetzee

David Lurie är en 52-årig, frånskild universitetslärare och forskare. Han ser sitt sexbehov som ”ganska väl tillgodosett” trots detta, och trots att hans förr så attraktiva kropp börjar tappa sina former, och kvinnors blickar som förr fastnade på honom numera glider förbi – över, genom. En gång i veckan träffar han den prostituerade Soraya och idkar lidelselöst samlag. Han liknar det vid ormars parning – ”[...] långdraget, fördjupat men ganska abstrakt, ganska torrt”. Han brinner inte för sitt jobb, han är inte särskilt intresserad av att lära ut och bryr sig inte om sina elever något vidare. Det finns dock en elev han fattat tycke för – en söt, om än inte överdrivet begåvad, flicka. En dag efter skoldagens slut stöter han på henne på väg hem och bjuder hem henne. Några dagar senare tar han henne, den här flera decennier yngre tjejen. Efteråt, när han behöver försvara sig inför skolledningen som får nys om affären, kallar han sig en ”Eros tjänare”. Han förklarar för sin elev att hon behöver dela med sig av sin skönhet, att den inte kan vara bara hennes. Efteråt, trots att han får sparken, säger han att han inte ångrar det. Han blir hånad och föraktad i staden där han bor (Kapstaden) och flyttar in hos sin dotter Lucy som bor ute på landsbygden. Hon är en självständig, ensamboende kvinna med ett hundpensionat. En dag kommer tre ligister och våldtar henne och dödar hundarna. Därpå följer en otrevlig episod där David försöker (och misslyckas) att prata med Lucy om det här. Han tycker att hon ska dra, medan hon envisas med att bo kvar, trots att hennes anseende minskat, trots att hon inte är ”säker” där.

David Luries perspektiv var ganska tungt att läsa utifrån tyckte jag. Han är en sån person som inte är idealistisk alls. Han har förlikat sig med sina tillkortakommanden, och rationaliserar och normaliserar dem också hejvilt – han strävar inte efter att förbättra sig själv. Han tycks mig som ganska klar med livet. Den enda sak som fortfarande väcker honom ur sin dvala är passionen, den han får av söta flickor, den som han uppfattar sig vara offer för. Det här är intressant för min första tanke är förstås ”gubbslem!”, ”patrask som bara bryr sig om sin egen njutning, som tror att sex är något en kvinna ger till en man, skönhet är något en kvinna ger och mannen tar”, men samtidigt kan jag förstå hans frustration av att vara oeftertrakad och ändå ha begär. Det är som när komiken Louis CK pratar om att ”people fuck up, they fuck across, but they don't fuck down”, det är en sådan banal, ofrånkomlig tråkighet hos människan – att vi är en smula ytliga, och att David Luries ytlighet blir extra patetisk när han själv är oattraktiv. Men någon riktig sympati väcks inte för honom (för min del i alla fall) förrän man får se honom som fader, hur han vilset försöker visa sin kärlek och omtanke för sin dotter som vägrar ta emot det, som vägrar tro att han kan förstå vad hon varit med om. Och sanningen är den att han, även när han gör allt han kan för att möta henne, fortfarande försöker kontrollera henne och inte kan inse att hon är en vuxen människa som bestämmer över sitt egna liv. Det som var intressant med den här boken var att den inte moraliserade alls. Allting bara händer, allting återges på ett sakligt sätt. Den var lika facitlös som livet själv. Det var en sådan bok som sätter sig i huvudet på en utan att man riktigt förstår varför.

The Maze Runner, The Scorch Trials och The Death Cure

Av: James Dashner

16-årige Thomas vaknar en dag upp i en låda, utan något minne av sitt tidigare liv. Han blir uppdragen ur lådan och hittar sig själv bland ett stort gäng unga killar som lever i en plats som kallas The Glade. Tydligen har de alla kommit dit genom den där lådan, en i taget, samma veckodag varje gång. Thomas är den enda hittills som inte kommit den vanliga dagen, och de andra antar därför att han är onormal på något sätt. Utanför området där de bor finns en stor labyrint som de försökt ta sig igenom i två år nu, men ingen har hittills lyckats. Problemet är att väggarna i labyrinten rör sig varje natt. Dessutom är öppningen till labyrinten bara öppen på dagen och ingen vill bli utestängd där i natten eftersom det kryllar av konstiga varelser där som är hälften djur, hälften maskin och de som har klarat sig med livet undan dem (vilket är få) har aldrig varit desamma.

Nu beskrev jag egentligen bara handlingen till den första boken i den här serien. Det var också den jag tyckte var bäst, faktum är att jag tyckte den var riktigt spännande. Det har verkligen blivit populärt, det här med dystopier med ungdomar i rollen. Den här var inte desto sämre, det var bra underhållning. Skulle säga att den är mer spännande, mer skräckinjagande än typ Hunger Games men har mindre samhällskritik/insikter om människor. Själva premissen här är annorlunda, det är vetenskapsmän som är the bad guys i den här dystopin, de har ett syfte med vad de gör, men jag har väldigt svårt att förstå hur de ska uppnå sitt syfte och varför de behöver använda sig av tonåringar och utsätta dem för hemskheter för att göra det. Nåväl. Läsvärt om man är sugen på spänning!

Not That Kind of Girl

Av: Lena Dunham

Lena Dunham är skaparen/regissören/manusförfattaren/producenten/skådespelerskan till komediserien Girls, en serie jag tyckte var lysande. Hon har också regisserat och skrivit några indiefilmer, och nu har hon alltså kommit ut med den här självbiografin. Det jag sett av henne hittills har varit mycket tidstypiskt och fokuserat på dagens samhälles individualism/egocentrism. Hennes värld är en som är full av terapi, av att skapa sig själv, av att ha en ”image”, och mycket av humorn bygger på huvudpersonernas egna tarvligheter/svårigheter, en stämning som finns även här. Det som skiljer den här boken från hennes tidigare verk är att det här, även om det finns en hel del humor, inte är komik. Faktum är att det är stundvis nattsvart. Mycket handlar om hennes psykiska besvär – OCD:n, känslor av ångest och en overklighetskänsla som ibland sätter rot i henne – finns jag verkligen?, hennes tendens att falla för män som ser ner på henne, mm. Det är knappast kronologiskt, eller särskilt genomgripande, boken är mer som att bläddra i någons anteckningsbok, fylld av listor, observationer, enstaka minnen och bilder. Det är svårt att riktigt kondensera min upplevelse av den här boken, jag tyckte den var underhållande och tillräckligt intressant för att läsa ut den på ganska kort tid men känner ändå att inte särskilt mycket fastnade. Mest inspirerad blir jag när hon är feministisk, och beskriver hur hon t.ex. nekade en man som erbjöd henne att hjälpa med hans filmprojekt (en film med ganska stor budget) för att istället satsa på att göra en egen serie (det som blev Girls). För honom var det helt obegripligt att hon, som var betydligt mindre erfaren, kunde tro att hon skulle komma någonstans på egen hand. Det är också inspirerande när hon ägnar sig åt lite självrannsakan efter flera dåliga förhållanden med diverse män:

”The way I saw it, I was fully capable of being treated with indifference that bordered on disdain while maintaining a strong sense of self-respect. I obeyed his commands, sure that I could fulfill this role while still protecting the sacred place inside of me that knew I deserved more. Different. Better. But that isn't how it works. When someone shows you how little you mean to them and you keep coming back for more, before you know it you start to mean less to yourself. You are not made up of compartments! You are one whole person! What gets said to you gets said to all of you, ditto what gets done. Being treated like shit is not an amusing game or a transgressive intellectual experiment. It's something you accept, condone, and learn to believe you deserve. This is so simple. But I tried so hard to make it complicated.”

Saker jag intalar mig själv

Feminism är inte till för att göra kvinnor hårdare och män mjukare, det är till för att det inte ska finnas någon motsättning,

det finns ingen motsättning mellan att gå upp i sina känslor för ngn annan och att vara en egen person
det finns ingen motsättning mellan kärlek och självständighet (snarare raka motsatsen)
det finns ingen motsättning mellan att vara snäll och att se igenom bullshit/inte ta andras skit
det finns ingen motsättning mellan känslor och förstånd,, de kan (och bör) samexistera!!! (även om det är svårt ibland)
jag vill vara självständig!; men ändå ha ömhet!; och kramar!!!;
man kan vara hård och mjuk samtidigt,
gör slut på det fucking binära tankesättet i hur vi ser på människor och relationer, (där man ska vara den som bryr sig minst), , 
det är så jävla efterblivet

jag ska försöka vara så snäll jag kan (när jag inte är det är det nästan alltid pga osäkerhet, inte för att jag vill ngn illa ...)