Bokrecension (nr 2)

Stäppvargen (Original titel=Der Steppenwolf)

Detta är en unik bok som handlar om en Harry Haller som i hjärtat och själen alltid kommer lida av att aldrig vara fullt ut människa. Han har nämligen en ociviliserad sida, en sida som inte riktigt kan föra sig bland folk. En stäppvarg är vild och enslig och det identifierar sig Harry med, därför blir det hans smeknamn. Boken börjar med några förord, och att man får se honom ur en annan persons synvinkel, en person vars faster hyr ut ett rum till Harry. Man får förstå att Harry vid det laget som boken publicerades lämnat rummet han hyrde av denna faster, och att han lämnat efter sig sina anteckningar, som boken då består av. Dessa anteckningar utgör en historia om Harry själv somm inte kan vara helt sann, såvida man inte tror på galenskaper. 
Man får förstå att Harry är en person som föredrar att vältra sig i sin egen misär framför att leva ett mediokert, ljummet liv. Han är medelålders och inte i så bra hälsa. Han har bestämt att han ska begå självmord när han är 50, innan dess får han inte ta till denna fega utväg även om han många gånger velat. Men sedan vänds han liv upp-och-ned, efter att han i en mörk gränd ser att det står "MAGISK TEATER. Tillträde icke för vem som helst. Endast för förryckta!" Sedan börjar historien.


Denna bok är underbar enligt mig. Den fascinerar mig, och får mig att falla i tankar som delvis är bekanta och delvis helt nya för mig. Det fanns många stycken som var helt klockrena, som uttryckte saker jag tänkt men aldrig varit smart nog att tänka fullt ut, så att säga. Mot slutet blev den mindre tankfull och mer drastisk, det kan ju vara både bra och dåligt. Det beror på vad för humör man är på. Men den hade mycket att säga, även om den knappast kändes som en typisk skönlitterär bok. Ingen av personerna kändes som bara en individ, och de enda personerna man verkligen lärde känna var Harry och Hermine, men de kändes ändå konstigt flyktiga på något sätt, som om det var en berättelse om alla personer som är som de snarare än bara en berättelse om dem. Ändå brydde man sig mycket om dem. Själva budskapet kan man tolka på olika sätt, för mig var det kanske att inte alltid ta livet så seriöst. "De gamla som redan är döda skall man inte ta på allvar, då gör man dem orätt. Vi odödliga tycker inte om att bli tagna på allvar, vi älskar skämtet. Allvaret min gosse, är en sak som hör hemma i tiden; det uppstår, så mycket vill jag tala om för dig, när man överskattar tiden. Även jag överskattade en gång tidens värde, det var därför jag ville bli hundra år. Men i evigheten, ser du, finns ingen tid; evigheten är blott ett ögonblick och varar just lagom för ett skämt." Jag kommer definitivt att läsa om den här boken, och när jag gör det kommer jag nog kunna uppskatta den ännu mer än vad jag gör nu.

Förintelsedagen

Så idag var det tema förintelse i skolan. Och förintelsen var ju
hemsk hemsk hemsk hemsk hemsk

som alla så väl vet. Vi fick se en hel rad svartvita filmer som bara gjorde mig illamående. Att man kan göra såna saker som tvålar, handdukar och dylikt av människor? Att man gör objekt av människor? Att man står och torkar sig i arslet med något som tidigare var en människa? O_O

Sen fick vi se en annan, mer modern film som hette Die welle. 

Den handlade om en lärare som ska lära en klass om diktatur, och lyckas ta det så långt att de blir som en diktatur själva, fast i en mindre skala såklart lolol.  
Den var jätte bra faktiskt, den fick mig att tänka på vilka flockdjur vi människor egentligen är! Hur långt vi kan gå bara av grupptryck., och inte bara grupptryck utan känslan av att höra till, hur långt vi kan gå av bara den känslan. Framförallt om man inte är bekant med den. Kom mig att tänka på Lilla stjärna (en bok) som handlar om några utstötta tjejer som lär känna varandra. De blir värsta sammansvetsade gruppen, och de alla är jättebittra. Sen eggar de varandra så pass mycket att de faktiskt börjar misshandla en person som varit vidrig mot en av dem, sen går det så långt att de börjar döda människor.

___________________________________________________________________

Om man dessutom får känna sig som bättre än andra, som att man har förmåner som andra inte kan lura sig till, om man leds till att tro att man är rätt och bra och att vissa bara är sämre helt enkelt ...
Det måste ju vara ... Och om man sedan eggas på som fan, vem vet vad man är kapabel till egentligen? Det är ju lätt att sitta på sina höga hästar med facit i hand, och säga att systematisk utrotning inte kan uppkomma nu för tiden, vi är för upplysta, vad fel man kan ha! Det känns som jag bara sitter och svamlar nu. Det kanske jag gör också .. Trololol. Så roligt att vara jag alltså, bara
tänka och

tänka och

tänka men

aldrig komma fram till ett skit. Det är jag det. Har känt mig så korkad på sistone, kan inte fokusera på något, drömmer mig bort hela tiden! Kan inte ens formulera mig! Ugh. Hoppas det går över snart

                                                       ^ SÅ jobbigt är det!

Bokrecension

Bild tagen från internet.

 



Jaa, jag hade tänkt skriva bokrecension här på bloggen varje gång jag läst ut en bok/bokserie! Vette fan om det är roligt för andra att läsa, kanske, kanske inte, men vad jag vet är att det är roligt för mig att skriva. Och det senaste jag har läst är faktiskt 

..
Bam bam bam bom..!


Twilight böckerna. För tredje gången. Det verkar bli en årlig tradition för mig att läsa om dem vid denna tid, någon gång i december, januari eller februari sådär. För dem som inte vet så är de några av mina favoritböcker, (NÄHÄ? En tonårig tjej som gillar Twilight, VERKLIGEN???) Ja, jag vet att det är en klyscha, och jag är glad att jag läste dem för första gången innan de blev bajspopulära och filmatiserade. (Filmerna gör inte böckerna rättvisa, de är nästan pinsamma i jämförelse enligt mig. Jag ångrar att jag kollat på dem, och kommer inte se om någon av dem eller se fyran. För visst att det kan kännas lockande att se dem, men de gör mig bara besviken i slutändan) 
Men herregud, att skriva en bokrecension om Twilight, New moon, Eclipse och Breaking dawn? Vet inte ens hur jag ska börja ... De handlar om Bella, en tjej som är klumpig, smart, insiktsfull, mogen för sin ålder och sist men inte minst; väldigt storhjärtad. Det lät töntigt, but you catch my drift. Hon blir kär i en vampyr, som jag skulle våga säga att alla vet vid det här laget. Man får följa hur hon flyttar till den lilla staden Forks för att bo hos sin pappa, då hon vill att hennes mamma ska ha möjligheten att flytta runt med sin nya man som är en basebollspelare (?), istället för att sitta hemma med sin dotter.
Och det där ögonblicket då jag inser att detta säkert är en bra bok (syftar då givetvis på när jag läste den för första gången) är när Bella står framför spegeln och tänker på att hon nästan aldrig  är på samma våglängd som någon annan, som om det är något fel på hennes hjärna. Och det beskrivs på ett så bra sätt, hon känns så äkta och man får genast sympati för henne. Efter det är jag helt fast. Författaren har så många trådar igång samtidigt så att det snarare är som en hel värld än bara en bok. Alla personer känns flerdimensionella (kan man säga så? w/e) och trovärdiga. I alla fall om man bortser från till exempel Edward som kanske är lite väl perfekt. Att storyn inte är det minsta trovärdig spelar ingen roll, för man fastnar så för karaktärerna i den! Det är sällan jag bryr mig så mycket om huvudpersonen i en bok som jag bryr mig om Bella i denna bokserie, och jag har läst många böcker. Den där känslan av tonårig förälskelse och osäkerhet fångas bra samtidigt som böckerna förlöjligar college på många sätt, något jag gillar skarpt. Sen är också själva kärlekshistorien såklart oemotståndlig, inte minst första gången man läser den. Även själva platsen böckerna uspelar sig på blir jag lite förälskad i, jag får starka mentala bilder när jag läser dessa böcker, mentala bilder som varar länge. Om jag behöver säga något negativt om böckerna så vore det nog att a) Bella känns lite väl känslosam ibland. Inte så att det känns fånigt, men så att det går mig lite på nerverna. Kanske bara jag som är kallhjärtad. b) Bokserien får en att bli lite som en annan version av sig själv, man blir helt avhuggen från världen nästan. Det blir så att man går omkring och drömmer hela tiden, de får en att tro att det finns något större än >det här<. Än livet man lever. Och c) Jag blir så ledsen när jag läst ut dem! Får typ abstinens som varar några dagar. (/veckor om man räknar med första gången jag läste dem).
 Jag skulle kunna skriva i en oändlighet om dessa böcker, men vill ju inte vara överflödig så det här får räcka.

Nästa bokrecension blir nog om Jonathan Strange & Mr Norrell, för det är boken jag håller på med nu. Såvida jag inte börjar läsa på något annat samtidigt och läser ut den andra före.

Barndomen/ungdomen/random babblande.

Denna bild har jag som bakgrundsbild på min mobil (a).

Jag och min kompis hade en intressant diskussion om våran barndom häromdagen. Jag tror många har en rätt romantiserad syn på sin barndom, hur ofta säger folk inte att de önskade att de kunde gå tillbaka till den tiden då de inte hade några problem och inget att bekymra sig över? Visst, det är skönt att inte ha ansvar, men jag kommer ihåg att jag på sätt och vis tyckte det var jobbigt att inte ha ansvar då. Nu däremot blir jag livrädd bara jag hör ordet. Jag fick också mycket mer skit då, och var mycket sämre på att försvara mig. Jag, som alla andra, hade inte mycket till intellekt, och kunde därmed inte försvara mig med ord, och fysisk styrka var något helt främmande för mig. (Det är det nog fortfarande iofs, haha). 

Livet var jobbigt helt enkelt, man hade inte hunnit skaffa samma sköld, samma skyddsmekanism som nu, man var mycket mer sårbar. Samtidigt så glömde man saker snabbt, höll inte alls på att älta saker som nu. (Jag märker att jag har den tendensen att skriva 'man' hela tiden, när jag nog egentligen skriver om mig, för givetvis växte inte alla upp på samma sätt ehe). 
Min slutsats är nog att barndomen var jobbig, meen ... tonårstiden är ännu jobbigare, haha. Men nej, så pessimistisk är jag inte, det finns jobbiga och bra saker med alla åldrar, dessutom går det inte att generalisera på det sättet heller. Det jobbigaste med att vara tonåring för mig är nog ångesten. Bara just nu (och jag känner mig helt vanlig just nu, mår bra osv) så har jag ångest inför a) Jag vet inte vilket gymnasium/linje jag ska välja, och vi ska söka in den här månaden. b) Skolan börjar imorgon, vill inte vill inte vill inte! Tycker vinterlovet kan hålla på minst en vecka till. c) Mitt hår är damp. Plus den där underliggande ångesten av att kompisarna kanske överger en, att man helt plötsligt blir skolans mobboffer och de grejerna som alltid är där, haha! Usch vad hemskt, det var meningen att det skulle bli ett tankeväckande inlägg och blev istället helt emo, *cut cut sob sob*.
Älskar att skriva i denna blogg som jag inte berättat om för någon, haha! Seriously, ingen vet om att jag driver den. Får väl skriva om det på facebook eller något. (Nog för att jag hatar fb, but still). Innan jag fortsätter skriva i en evighet, hejdåååå.

Varför? Därför.

Nu har jag skapat en blogg, som alla andra nutida människor.
Jo, för att jag är uttråkad.
Tänkte typ, varför inte?
Hoppas ingen besöker mig i första taget haha.