Bokrecension (nr 7)

REVOLT, Hungerspelen del 3

Av: Suzanne Collins

 Detta är alltså tredje och sista delen på en serie vars två första böcker jag läste någon gång i höstterminen i åttan. Mer än ett år sen alltså. Så mitt minne av de två första böckerna var inte så färskt, men de dök upp till ytan så fort jag kom in i den här boken. Det är svårt att redovisa handlingen i korta drag då det utspelar sig i en framtid som ser mycket annorlunda ut än vad samhället gör idag. Men man kan säga att det handlar om flera distrikt och en s.k ”huvudstad” där regimen finns. Det är huvudstaden som bestämmer och där finns president Snow som styr över allt, kan man väl säga. I de tidigare böckerna får man mest följa ”Hungerspelen”, ett årligt event som går ut på att man lottar ut två barn från varje distrikt som får fraktas till någon sorts plats där de ska kämpa mot varandra till döden. Den som är sist kvar vinner. De enda resurser de får kan komma lite när som helst flygande från himlen med en fallskärm, typ. I den här boken så pågår inte Hungerspelen längre, utan den handlar mer om striden mellan distrikten och huvudstaden. Distrikten tänker inte längre tolerera att vara regimens slavar och deras kamp för rättvisa styrs delvis av huvudpersonen som heter Katniss. Hon är en intressant person att följa, inte särskilt kvinnlig men tuff, en riktig krigare på sätt och vis.

Jag tycker det var en väldigt spännande och rättfram bok, som de tidigare. Den är actionfylld samtidigt som det också pågår mycket intressant bland personerna som man känner stor sympati inför. Denna serie är en ungdomsserie som ursprungligen är skriven på engelska och som jag hittade i vårt skolbibliotek. Jag rekommenderar den!

Bokrecension (number sixx)

 Möss och människor 

Av: John Steinbeck

Vi fick som uppgift i skolan att läsa denna bok, så därför har jag nu gjort det. Den handlar i kort om George, en rätt normal man och Lennie, en förstådshandikappad bjässe till en man. De reser tillsammans och jobbar på diverse bondgårdar. Boken utspelar sig i USA på 1920-talet. Denna bok är en klassiker har jag fått förstå, titeln är mig väldigt bekant. 

 Boken är skriven på ett väldigt bokstavligt sätt, kan man kanske säga. Man får följa vad som händer och vad som sägs utan att författaren verkligen går in på djupet när det gäller känslor och tankar. De får man gissa sig till själv. Personligen gillar jag inte det här sättet att skriva. Anledningen till att jag läser böcker är inte att jag ska få följa handlingen som en filmkamera, då skulle jag lika gärna kolla på en film istället. Det jag gillar med böcker är att saker kan beskrivas så målande att de aldrig skulle kunnas göra rättvisa på film, eller att författaren verkligen går in i personernas huvuden så mycket att de blir som en inblick i någons, typ, själ. Haha. Med det menar jag inte att författaren är dålig, bara att det inte riktigt är min kopp te.
Men hans skildring av relationen mellan George och Lennie älskar jag och jag måste säga att det är en intressant och läsvärd bok, helt klart!

Bokrecension (nr 5)

Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet

Denna bok fick jag av min mamma förra julen. (Hon känner mig ;)). Jag har nu läst den för tredje gången. Det är en bra bok att ta om man vill läsa något lättåtkomligt, underhållande och äckligt. Redan i det första kapitlet stöter man på oskyldiga flickor som sätter på djur. (Det beskrevs lite mer målande i boken och jag kom att ångra att jag satt och åt kyckling medan jag läste, lol). Men nej, det är inte därför jag gillar den! Jag är inte helt depraverad, även fast jag tror att många har mer fascination för det obscena än de vill erkänna.

Man får följa Brian Warner, dvs Marilyn Manson, från han föds till han är ca 29 år. (Det är nämligen ungefär då boken släpptes i USA). Han växer upp som en långsmal, fräknig och osäker pojke. Han går i en kristen friskola och till en början tror han helt och fullkomligt på kristendomen, han har konstant ångest över att världen kommer gå under eftersom läraren sagt till eleverna att apokalypsen kan inträffa när som helst. Men efter några år så börjar han tveka mer och mer och börjar betvivla skolan mer och mer. Det är då han bestämmer sig för att han vill gå i en vanlig skola och gör allting för att bli relegerad. Men vänta ett tag, nu går jag in för mycket på detaljer. Han går i alla fall ut skolan som en rätt ensam och osäker person. Han spenderar mycket tid på att skriva noveller och dikter av olika slag som han skickar in till olika tidskrifter och dylikt men han blir dessvärre refuserad gång på gång. Men hur det än kommer sig så lyckas han bli rockkritiker. Han intervjuar många stjärnor men känner att större delen av intervjuerna är rätt tråkiga och han kommer på sig själv med att önska att det var HAN som blev intervjuad istället. Några år senare så blir han även det. Då har han startat bandet Marilyn Manson and The Spooky Kids. Det tar ett tag innan bandet verkligen slår igenom, de spenderar många år som ett undergroundband men de lyckas få skivkontrakt sen osv. Jag vill inte gå in för mycket på handlingen dock :{
Vad kan man säga, jag tycker uppenbarligen att den är bra, annars skulle jag inte läst om den. Jag vet inte hur mycket av den som är sanning, men den är sannerligen intressant, framförallt om man råkar gilla Marilyn Manson och hans musik. Vilket jag gör. Jag skulle inte säga att jag idoliserar honom på det sättet dock, han har många intressanta åsikter och synpunkter på saker och ting, men hans ego är lite väl stort och jag kan inte komma underfund med hur stort han egentligen tycker det mänskliga värdet är med tanke på alla avskyvärda saker han faktiskt gjort mot folk. Han tror på La-Vey satanismen som går ut på att alla är sin egen gud. Det finns ingen gud eller djävul i La-Vey satanismen, det finns bara du och den största synden är inte ondska eller godhet, det är dumhet. Han uttrycker mycket förakt mot många olika personer i boken, allra mest om den personen är naiv. Hela det amerikanska samhället ser han ner på, alla personer som bara är nöjda och inte använder sitt huvud. Det är en rätt läskig syn enligt mig. Visst, hjärnan är en muskel som min mamma brukar säga, den kan tränas upp och den är till för att användas. Men vad fan är det för fel på att bara vara lycklig ibland? Haha. Framförallt i början av hans karriär i boken så tycker jag också att det verkar som att en kvinna behöver göra mer för att förtjäna hans respekt än en man behöver. Detta är dock bara vad jag tycker det verkar som ibland, det är inte så att det faktiskt står så i boken.
Men, to wrap it up, bra och intressant bok, läs den för all del!

Bokrecension (nr 4)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvannAv: Jonas Jonasson

I korta drag så handlar den om (vilket nog kan anas i titeln) en hundraårig gubbe som (på sin 100-års dag) bestämmer sig för att han inte vill vara kvar i ålderdomshemmet längre och helt simpelt tar sig ut genom fönstret utan att byta sina pissneddränkta tofflor till skor. Därefter får man följa hur han lyckas komma i alla olika sorters knipor men med hjälp av sin otroliga tur lyckas undslippa dem alla och på kuppen få massor av pengar och även nya bekantskaper. Samtidigt får man läsa om hans liv och det visar sig att detta med hans otroliga tur har följt honom hela livet. Han har gjort allt möjligt, från att träffa Amerikas president till att hjälpa Stalin genom att visa hans fysiker hur man gör en atombomb. (Det är även så att huvudpersonen, som för övrigt heter Allan Karlsson, var den som uppfann atombomben). Han lär även känna Albert Einteins korkade illegitima bror Herbert Einstein, etc etc. Han har helt enkelt haft ett väldigt händelserikt liv som även är rätt underhållande att följa.

Det framgår väldigt tydligt att denna bok är till för att underhålla. Den har ingen sensmoral eller budskap på samma sätt som många andra böcker. Möjligtvis i så fall att inte ta allt så allvarligt. Lite ”don’t worry, be happy” kände i alla fall jag av när jag läste den. På framsidan av boken kan man läsa att Aftonbladet tycker denna bok är helt sjövild och galen. På baksidan kan man läsa att Lasse Berghagen tycker att denna bok är den roligaste han någonsin läst. Nja, tycker jag. Helt klart läsvärd enligt mig, den ledde till många leenden och små skratt och den har definitivt Arto Pasilinna influenser. Men roligaste bok jag läst? Inte i närheten. Nog kommer Allan Karlsson hänga med mig ett tag efter att ha läst denna bok, men jag tror inte kommer läsa om den.

Finns det någon skönhet, eller är det bara vi människor som fått för oss saker? Finns det ens en sån sak som att vara "djup", eller är det bara vansinne? Består världen endast av grymma sanningar och kall logik? Är cynism den enda vettiga känslan man kan ha? Är jag en idiot som ställer dessa frågor?

Antagligen.

Självkänsla och irritation

Idag snackade vi om självkänsla i skolan och det kom det någon kvinna för att föreläsa om just detta.

Jag hade lust att bara gå därifrån när jag lyssnade. Alltså, hon var inte sjukt dålig eller så, faktum är att hon var rätt klockren och mycket av det hon sa var sant, men mycket av det störde jag mig på också. Mycket av det. Ett exempel är när hon sade:

"Har ni någonsin suttit i en taxi? Ja, man går ju in och sätter sig i baksätet! Chauffören säger då 'Vart vill du åka?' Om man då säger 'Jag .. vet inte, ta mig bara någonstans, hehe ..' ja då åker man ju rakt åt skogen! Han kommer säkert köra en jätte långt, det kommer kosta massor! Medan t ex Zlatan (som för övrigt var en person hon ofta drog upp pga hans stora drömmar) skulle satt sig där och sagt 'Jag vill bli en fotbollsstjärna.' Då hade chauffören sagt 'Visst!' och så hade han åkt dit."
 Ok, har jag uppfattat detta rätt. Man måste alltså veta vart man ska i livet för att komma någonstans? Hej herr Ångest!

För att citera henne lite mer:
"Är det någon här inne som har en dröm? Ingen? Vet ni, att en gång när jag föreläste så var det en kille som verkligen berörde mig! Han gick i sjuan! När jag ställde denna fråga så räckte han upp handen! Jag sa ja, vad är din dröm? Han sade "Springa hela världen runt!" " Detta fick många att skratta lite, varpå hon sade "Det var exakt så hans kompisar reagerade! Haha, men de reagerar så för de har dålig självkänsla!"

 Liksom, va? Måste man ha dålig självkänsla för att betvivla något sådant? Det är faktiskt inte varje dag folk lyckas springa runt hela jorden -.-

"Då sade jag 'När hade du tänkt göra det?' (Så redovisade hon deras konversation om när det skulle inträffa). Jaha, så den bla bla juni år 1914 ska han springa hela jorden runt kom han fram till! Men, på vilket sätt behöver du förbereda dig? sade jag till honom. Och så fortsatte hon ända tills hon redovisat alla hans planer inför denna grej."

 Men det var ju så tydligt bara ett skämt från första början, den där grabben var nog knappast seriös när han sa det där, men hon hade tagit det som "WOW, en gosse med drömmar! Alla hans kompisar garvar åt hnm, men han kommer uppnå det! Faktum är att han redan är på väg, nu när han planerat inför det! (Vilket hon även sa till oss). Men troligt att han någonsin kommer göra detta anyways. Hur fan skulle man hitta motivationen till en sån sak, det sade hon inget om! Och måste man ha så jävla stora drömmar för att vara något värd i hennes ögon?

För att citera henne ÄNNU lite mer: "Om du säger att du inte kan matte, ja då kan du inte matte! Men om du säger att du KAN matte, då kan du också det!"
 Detta är något jag hört typ tusen gånger. Och visst, det ligger helt klart något i det, men vad om man är jätte dålig på logiskt tänkande? Vad om alla de där talen bara rör ihop sig i hjärnan? För mig är det självklart att man KAN vara dålig på t ex matte även fast man inte är medveten om det, även om man inte konstant tänker att man är dålig. Det är även självklart för i alla fall mig att man kan äga på matte även om man hela tiden tänker att man suger på det. Talang och gener har också sin del i det, inte bara ens inställning! 

Och fanns massor av andra grejer också, men detta inlägg behöver trots allt inte bli en roman.
Men för att sammanfatta det så tycker jag hon borde sagt mer om att vi är bra just som vi är, för är det inte just det som självkänsla är? Hon framställde hela livet som en match och målet är att vinna, vinna, vinna! Men vad om man misslyckas? Det sa hon inget om. Nej, jag tyckte bara det blev för svart på vitt, det känns som hon gjorde människohjärnan mycket mindre komplex än vad den faktiskt är. Det räcker inte att bara säga "Jag är bra!" varje dag för att kunna orka med livet osv. Men nog ville hon säkert väl, och det är såklart man ska "sikta mot stjärnorna" och våga försöka att uppnå sina drömmar, det var ju det hon verkade försöka att få fram. Men jag känner knappast att jag gick därifrån med bättre självkänsla, lol. Möh, det var något mer jag tänkte skriva men nu tappade jag tråden :$

PS. Anledningen till vrf det står ett utropstecken efter nästan allt hon sade är för att hon praktiskt taget skrek ut allt när hon pratade. :)