Bokrecension (nr 40)

Story – Substance, structure, style, and the principles of screenwriting
Av: Robert McKee

Robert McKee är en lärare, författare och föreläsare i manusskrivning som inleder boken med att säga hur trött han är på att få in manus som suger. Problemet är sällan att de är dåligt skrivna, eller att miljöskildringarna eller dialogen är att klaga på – snarare raka motsatsen. I regel är det i själva plotten, storyn, som det faller. Så den här boken rör sig om benstommen i ett filmmanus: vilka traditioner man måste ha respekt för, vilka som bygger upp till klichéer, hur viktigt det är med vändpunkter, klimax, manusets beståndsdelar som går från beat till scen till sekvens till akt, hur varje beståndsdel måste ha en egen vändpunkt, vad man bör tänka på när man vill bygga upp flerdimensionella protagonister och antagonister, o.s.v. o.s.v. Han drar upp relevanta exempel från kända filmer, både där det gått bra och där det gått dåligt. Han uppmuntrar till noggrannhet, och att man utforskar sitt ämne väl.

Den här boken har stått i någon bokhylla där hemma ett par år. Det var min mamma som rekommenderade mig att läsa den, och jag tänkte ”What the heck”. Jag är ju inte helt ny till det här med manusskrivning; jag har skrivit Klasskampens manus och Solen sken den dagen, som kommer filmatiseras i höst. Det kan verka larvigt i att undervisas hur man ska skriva, är det inte där man själv ska vara spontan och kreativ? Inte kan man väl följa mallar på hur man ska skriva? Om man är bra på att skriva så är man väl det, eller? Låt mig då citera ett citat ur boken:

-          The first draft of anything is shit.

Ernest Hemingway

Givetvis finns det litterära genier därute, men det finns inte en jävel som har fått en snilleblixt en dag för att sedan ha vandrat rakt hem och skrivit ett superbt, komplett långfilmsmanus. Att skriva är ett jobb, det tar ett tag och oftast måste man göra om eller rent av dumpa det man först skrivit, då det första som dyker upp sällan är så bra. Visst, man kan vara spontan och producera bra saker, men med alla hjälpmedel som de från den här boken i bakhuvudet har man större odds. Allt som allt var det en trevlig bok, det kändes inte som att sitta och gäspa på någon föreläsning utan den var rätt underhållande, faktiskt. Underhållande och pedagogisk. Den gav mig allt jag väntat mig och lite mer därutöver. Sedan riktar den sig väl mer till riktiga långfilmsmanusförfattare, som tjänar sitt levebröd på det. Men bra inspirationskälla om inte annat, även om man bara vill skriva en novell eller vilken form av text som helst egentligen.

Bokrecension (nr 39)

The handmaid’s tale

Av: Margaret Atwood

Offred är huvudpersonen i den här dystopiska boken. Hon lever i ett samhälle som kallas Republiken Gilead, där man har gått tillbaka till ett mer bibliskt förhållningssätt och där alla har sina enskilda platser i hushållet. Det största hindret de har är att, p.g.a. all radioaktivitet i luften och alla miljöförstörelse, så är väldigt många människor infertila. De fruktbara kvinnor som finns får det till enda uppgift att föröka sig (och då får man be till gud att det är ett helt barn, eftersom missbildade barn ofta förekommer). Offred är en sådan kvinna. Hon har valt det över att skickas till något av de hemska lägren som finns. Om man bryter mot regimens regler så hängs man illa kvickt, då man antagligen blivit sedd av ”The Eyes”. Så Offred lever som man ska, med sin röda klänning som visar att hon är en ”handmaid”, och de sysslorna som omger sitt liv. Men hon kommer ihåg hur det var innan och hur förändringen skedde, och vi får följa henne, hennes forne man, mamma och kompis genom dåtiden och nuet.

Undrar om inte det här måste vara en av de mest välskrivna böcker jag läst. Att vara i huvudet på den här kvinnan kändes helt enkelt verkligen som att vara i någons huvud. Väldigt mänskligt, och genuint. Man får veta saker undan för undan, och förstå mer och mer vilket korrupt samhälle hon bor i (sen är det inte ett tvivel från början, då man fått förklarat för sig vilka säkerhetsåtgärder som satts upp i hennes rum för att förhindra självmord).
Den ger en en väldigt förståelig och jobbig bild av människan – hur lätt vi kan tolerera saker när det väl förändrats, hur flexibla vi är att acceptera det icke accepterbara. Men också, att det i alla situationer finns förbindelser. Motståndsrörelser. Det är inte en svartvit bok, nej långt ifrån. Den är inte politisk, eller försöker peka åt oss att ”så här är människor”, eller ”lär dig det här.” Istället tar den oss in i en annans persons tankar på ett väldigt realistiskt och naket sätt.

 

 

Bokrecension (nr 38)

Evermore
Av: Alyson Noël
(Första delen i Immortals-serien)

Den här boken utspelar sig i Kalifornien, nutida. Sextonåriga Ever har just flyttat dit efter att hela hennes familj dött i en trafikolycka. Efter kraschen har Ever fått en ordentlig huvudskada kan vi anta, för hon blir plötsligt kapabel att göra de mest övernaturliga saker; se folks auror och höra deras tankar, se vad som står i en bok av att bara röra på den och då och då få besök av sin döda lillasyster som bara hon kan se. Dessa bördor av att vara ’psychic’ ger henne en stor huvudvärk (bokstavligen talat), varför hon sätter på sig sina hörlurar för att täcka ljudet av folks tankar med musik, och gömmer sig bakom en huva för att slippa se folks auror; framförallt när hon är i skolan och omringad av människor. Efter ett tag börjar en ny kille i skolan vid namn Damen, och massor av mystiska saker börjar ske.

Detta var en typisk tonårsbok helt enkelt. Jag börjar känna mig lite för gammal för böcker som denna, i alla fall när de är av den här mediokra kvalitén. Kändes stundtals som en ’wannabe-Twilightbok’, men hämtade förvisso upp sig på slutet. (Surprise, surprise – huvudpersonen blir ihop med Damen snubben.) Nu ska jag inte dra alla fantasy-tonårstjejböcker över en kant – feverserien jag läste förra sommaren exempelvis var lyckad. Men jag kan inte säga detsamma om den här. I början blev jag rätt äcklad av boken. Framförallt för att den behandlade allting så ytligt, huvudpersonen kändes precis som alla mjäkiga huvudrollstjejer: tråkig, och hennes kompisar som skulle vara de utstötta i skolan betedde sig precis lika töntigt och klyschigt som de populära. Men den hämtade upp sig, och ibland var den till och med rätt underhållande. Men jag lär inte läsa resten av serien, om man säger så. Hade nog uppskattat den här boken mer när jag var ett par år yngre.

Bokrecension (nr 37)

The Return of the King
Av: J.R.R. Tolkien
Del 3 i Lord of the Rings

[Spoilervarning o.s.v.]
Detta är alltså den avslutande delen av Tolkiens kända trilogi. Uppdraget avslutas här, och förutom att följa Sam och Frodos resa i hoppet om att kunna förstöra härskarringen så får man också följa kriget mellan Men of the mark, männen från Minas Tirith och övriga och Saurons följare.  Ett krig där kungen Theoden dör, kungen Denethor blir galen p.g.a. den mörka maktens inflytande, Aragorn får ta över som kung i Minas Tirith och där Éomer, Éowyn, Faramir (Boromirs bror) och till och med hoben Meriadoc spelar stora roller.

Om jag ska vara ärlig tyckte jag den första tredjedelen av den här boken var stundtals seg, d.v.s. delen som mestadels rör sig om det stora kriget mellan de goda och onda. Jag är fullt medveten om att det här är en episk historia, och jag tycker den förtjänar all uppmärksamhet den fått. Men jag tycker bara att den delen blev långdragen ibland, och tycker det är intressantare att följa Sam, Frodo och Gollum. Sedan är det ju inte riktigt samma sak att läsa en bok där man redan vet det mesta som händer. Tycker också att den avslutande delen, efter att ringen förstörts, var lite onödigt lång men att delen där Frodo, Sam med sällskap återtar Fylke var bra. Men allt som allt, spännande och superb bok. Har inget direkt att klaga på, annat än att det kändes lite långdraget ibland som sagt. Får se om det blir att läsa The hobbit så småningom! Lär göra det innan jag ser filmen i så fall.

Gotland och palmedalen

Var ju faktiskt just på en veckas semester i Gotland med käraste familjen (exklusive brodern) och pojkvännen. Trevligt ställe det där; fullt med får, stenmurar, raukar, stinkande cyklistflickor och almedalsveckor. Vattnet var kallt, men det gick ändå. Vi andades sommar. Det var spännande att besöka almedalsveckan för första gången. Politiker och engagerade människor överallt. Folk som försöker pracka på en flygblad och gratis tidningar vart man än vänder blicken.

Vi drog på rätt många seminarium, ett urval av saker jag lyssnade på var prat om filmbranschen med kulturministern och några andra, visning av kortfilm och prat om en filmskapares väg in i branschen, debatt om skolan (världens bästa skitskola), anti-kärnvapen seminarium, prat om tjejer och IT-branschen, panelsnack om betyg och bedömning i skolan och slutligen en visning av krigskortfilm och recension om denna ("hur viktig är filmen för folkförankringen?" var ämnet).

Bevittnade även tre olika tal: Reinfeldt, Björklund och sossarnas nya partiledare Stefan Löfven. Tre väldigt olika tal må man säga. Reinfeldt är fr.o.m. nu Captain Obvious, för han höll på att prata i 20 minuter om sådant som alla redan vet. Löfven höll väl ett skapligt tal, men ibland kände åtminstone jag att han inte var så himla konkret. Typ, "vi ska höja friheten, vi ska värna om mångfalden". Men ... hur? Inte för att han någonsin sade just de orden, men jag ogillar när politiker bara slänger omkring sig stora ord istället för att bara presentera svart på vitt vad de vill göra och varför. Björklunds tal tyckte jag mest om, delvis för att det föll mig mer i smaken hur han lade upp det, men också för att jag tyckte det var rätt vettiga och bra mål han satte upp. Men sen tycker jag att politiken är ett stort jävla träsk, det känns som alla partier har något bra och komma med och det är svårt att överhuvudtaget veta vilka som faktiskt levererar. Skitsamma.

I vilket fall var det en härlig semester.

Bokrecension (nr 36)

The Two Towers

Del två i Lord of The Rings

Av: J.R.R. Tolkien



Den enda bilden jag kunde hitta på upplagan jag läst ... Fint.


Den här långa berättelsen är sannerligen skriven i kronologisk ordning, i det att den, när den här boken börjar, tar vid precis där den andra slutade.
För att summera handlingen riktigt kortfattat: Den berättar om hur Aragorn, Legolas och Gimli på nytt träffar Gandalf (efter att han fallit ner i avgrunden i del ett) – men nu som Gandalf den vite, och om hur de sen krigar mot massor av orcher i Helm’s Deep. Den handlar också om hur Merry och Pippin träffar enterna och är med när de övertar Isengard där Saruman är härskare. Den berättar givetvis också om ringens resa; d.v.s. hur Frodo och Sam fortsätter ensamma och, i sin färd, får hjälp av Gollum. Boken slutar sedan med Gollums svek …

Jag måste säga att jag tyckte det var lätt intressantast att följa de två leden i handlingen som innefattar hober, d.v.s. det som handlar om enterna och det som handlar om Frodo och Sam. Krigsskildringarna faller mig inte lika mycket i smaken. Frodo beskrivs som något av en anti-hjälte, men på något sätt blir han lite mer heroisk i den här boken, känner jag åtminstone. Ett sådant ögonblick när jag känner som så är när Sam och Frodo stöter på Gollum, och Frodo bestämmer sig för att skona den förvridne besten som förföljt dem ett bra tag. Han gör detta då han kommer ihåg en dialog mellan sig och Gandalf, som de hade efter att Gandalf berättat om Bilbos rendez-vous med Gollum:

“- What a pity Bilbo did not stab the vile creature, when he had a chance!
- Pity? It was Pity that stayed his hand. Pity, and Mercy: not to strike without need.
- I do not feel any pity for Gollum. He deserves death.
- Deserves death! I daresay he does. Many that lives deserves death. And some die that deserve life. Can you give that to them? Then be not too eager to deal out death in the name of justice, fearing for your own safety. Even the wise cannot see all ends.”

Sedan kan man ju inte frånse från magin i den här historien. Det är en cool och annorlunda värld, som är spännande att befinna sig i. Men jag föredrog ändå den första boken, antagligen p.g.a. allt krigande i den här.