Klockrent

"Now it is such a bizarrely improbable coincidence that anything so mindboggingly  useful as the Babel fish could have evolved purely by chance that some thinkers have chosen to see it as a final and clinching proof of the non-existence of God.

The argument goes something like this: "I refuse to prove that I exist" says God, "for proof denies faith, and without faith I am nothing."
"But", says Man, "the Babel fish is a dead giveaway isn't it? It could not have evolved by chance. It proves you exist, and so therefore, by your own arguments, you don't. QED."
"Oh dear", says God, "I hadn't thought of that," and promptly vanishes in a puff of logic."

Bokrecension 10 000 minus 000

Som om ingenting
Av: Katarina von Bredow

 Detta är inte vad jag vanligtvis läser. Jag har alltid sett på Katarina von Bredows böcker som lite larviga böcker som bara säljer bra för de ofta är byggda på riktigt skumma omöjliga romanser (t ex förälskelse mellan syskon osv).
 Det är en ren slump att jag läste denna bok, läste ut den på 3 h imorse eftersom jag sov över hos Kjellgren utan att ha planerat det i förväg. Jag vaknar alltid flera timmar innan henne, och jag hade inget med mig, alltså tänkte jag underhålla mig med att läsa någon av hennes böcker, och hon råkar ha massor av sådana här böcker i bokhyllan.
 Den handlar i alla fall om en 19-årig tjej som blir kär i sin bästa kompis pappa, som är 25 år äldre. En omöjlig romans - Ja. En fånig, dålig bok - Nej! Jag blev positivt överraskad av hur bra skriven den faktiskt var. Författaren är skicklig på att leka med ord och beskriva känslor. Boken tappar aldrig farten, den håller ungefär samma tempo hela boken genom med vissa upptrappningar. Fast det kanske inte är så konstigt med tanke på hur kort den är, förstås.

 Här är en bit av boken som jag tycker gestaltar sättet att skriva på rätt bra:

(Kanske inte är lika bra när man inte läst boken, det kanske blir lite lösryckt ur sitt sammanhang. Jag kan försöka klara upp det lite i alla fall med att säga att Paul är den 25 år äldre mannen, Monika är hans fru och Tessa är hans barn och även huvudpersonens bästa vän).

"Tills nu.
Tills den här dagen, vid halvåttatiden den femtonde april, då Paul läser upp fem dikter som skär som taggtråd i min kropp. Bilderna är kryptiska och nästan sterila, men jag ser villan på Sparvhöksvägen, jag ser Monika och Tessa och snickeriet och räkningarna  och morgontidningarna och den kvadratiska trädgården och jag hör Monikas skratt och Tessas pladder och mitt i allt ser jag Paul med naket ansikte.

Samtidigt ser jag min egen familj som om den vore en instängd, stelnad pjäs, och skriket i dikterna står som en vägg innanför ytterdörren. Sedan är det plötsligt hud. Fuktig närhet. Den sista är intimast av alla, uppenbart erotisk, fast omskriven i bilder som är både bisarra och sensuella. Jag blir torr i munnen och hjärtat slår så jag knappt kan andas. Jag ser Monika naken över Pauls kropp i deras blå sovrum och det är mer än jag vill se. Jag är redan uppfläkt, som om någon spritt ut mina inälvor över landskapet med en stor smörkniv."

Om du vill ha en känslosam, snabbsmält bok, läs då den här!
Den var trovärdig och bra, definitivt värt besväret.

Sjävmord - omoraliskt?

En grej har hänt på bdb, som fick mig att tänka lite.

En person som jag bevakar hade citerat detta:

What about the person that has to find your body, surrounded by blood?
What about the terror and pain that they’ll have to remember for the rest of their lives?
What about them having to feel guilty for being “too late" every day of their lives?
What about them holding your body and screaming in agony as they can’t even get the strength to leave you to get a phone to call for help?
What about the depression that you’ll leave them in?
What about them having to walk away, their clothes soaked in your blood and their tears?
What about them yelling at your paralytic body “Please live! I love you! I need you! Please."?
What about all the tears you’ll cause people that you aren’t even aware of?

What the fuck about them?

Life is so fragile, and we fight for it every day —even against our own hands.
When you kill yourself, you’re also becoming a murderer.
You’re killing pieces of the people who love you.
You’re tearing holes into their hearts that can’t even seal with time.

So what about them?

'

Jag skrev en kommentar med min åsikt, vilket ledde till en liten dialog mellan mig och personen som jag bevakar, en dialog som fick mig att tänka på det här med självmord.

Detta är iaf min åsikt:
Ja, jag tycker det var en fin och bra text och så, men samtidigt skulle jag inte säga att det aldrig är ok att begå självmord. För ingen vet varför vi är här på jorden, man har inte ett ansvar att stanna här , klart det inte är schysst mot de nära och kära men det är ändå DITT liv, det är du som bestämmer över det ...
Jag har hört folk säga att självmord är lika illa som att mörda någon annan, eftersom man orsakar sin egen familj så mycket smärta.
Det tycker jag är ... bullshit. Det är knappast som att ta någon annans liv. Alla individer är självständiga och bestämmer över sig själv, däremot har man ingen rätt över att bestämma över andra och över deras liv/rätt att leva. Visst, relationer är viktiga, men så är också frihet.

Jag menar, tänk om en person är sjukt deprimerad och vill ta självmord och inte har någon familj eller nära vänner? Är det ok då? Har någon med starka relationer till andra större rätt att leva? Det är ju bara fucked up isf ...

Fast sen är det ju omöjligt att moralisera över sånt här. Inte för att jag är pro suicide, jag menar bara att det finns undantag till allt :L

Om det är någon kotte som råkar läsa detta och tycker det är värt att spekulera om - vad tycker du?

Bokrecension, nummer nöfff! (tänk franska)

Dödens hus
Av: Mignon G Eberhart 

Detta var en av böckerna jag tog när det, helt randomly, fanns gratis böcker att ta nere @ Las Vikas, vilket jag skrev om här. Den släpptes 1953 i Sverige, och det märks nog allt att den är gammal. Inte bara på språket, utan den är så ... beskedlig på något sätt. Försiktig. Det är en deckare, vilket märks då den är uppbyggd på exakt samma sätt som alla deckare är; någon blir dödad vilket leder till den stora frågan som uppkommer ungefär tusen gånger: Vem är mördaren? Kan inte säga att jag direkt brinner för deckare, klart det finns jätte spännande och bra sådana, men de flesta har en tendens att vara förutsägbara eller bara ointressanta. Men den här var faktiskt rätt bra, den var inte grå och tråkig utan fylld av många vackra miljöbeskrivningar. Den utspelar sig på en ö som till stor del täcks av ett stort sockerplantage. Huvudpersonen är en rätt ointressant kvinna vid namn Nonie. Hon ska gifta sig om en vecka med en man hon inte älskar, men som är trevlig. Ett vänskapligt förhållande. Sedan börjar hon hysa känslor för en annan man som dock måste lämna ön efter att han insett att han inte kan bo kvar där pga hans hemska moster (?) som bor där. Men så dör mostern och han blir självklart anklagad för mordet eftersom han haft världens bråk med henne och till och med hotat att döda henne. Men eftersom de inte har något riktigt bevis på att det var han så måste de försöka ta reda på om det verkligen var han som var den skyldige.

Den var rätt spännande. Jag kunde faktiskt inte lista ut vem mördaren var, och det kom som en överraskning på slutet. Den här boken påminner lite om böckerna jag brukade läsa när jag var liten, de där böckerna som mamma ärvt av mormor. Då älskade jag dem, nu kräver jag lite mer av en bok för att vara nöjd. Huvudpersonen var lite tråkig, hon var en typisk kvinna. Men den var läsvärd, det tycker jag. Den var kul att läsa. Och jag fick den gratis, det är ju inte ett minus direkt! ;) Hehe.
(Fanns ingen framsida på denna heller, bara en gul pärm, hence the absence of a pic)

"Skulle blott det nödvändiga existera, så existerade ingenting."

Bokrecension (nr 8)

Clownen Jac
Av: Hjalmar Bergman 

Denna bok handlar om en clown. (No shit?) Clownens artistnamn är Jac Tracbac, och han är en riktig succé. Jac är en smått galen, väldigt excentrisk person. Han heter egentligen Jonathan Borck, han är svensk och växte upp som en stalldräng. Men han är inte den enda huvudpersonen, man får nämligen också följa Jacs avlägsna släkting vid namn Benjamin Borck som beslutar sig för att åka till Amerika för att träffa sin mycket berömda släkting. Han är rätt fattig och vill ha pengar från Jac. Detta tänker han försöka med genom att sälja en hårlock från Jacs avlidne farmor som han fått förstå att clownen var väldigt förtjust i. Clownen ser genast att det inte alls är hans farmors hårlock. Faktum är att han inte ens någonsin varit så förtjust i sin farmor, han var rädd för henne. Ändå köper han hårlocken för ett hutlöst pris på grund av att han ser något han gillar i denna Benjamin, på sätt och vis. Samtidigt, genom ödets nycker, så uppklaras många faktan om släkten Borck och ödet för samman vissa av personerna.

Oj gud, min hjärna känns som grötmos just nu och ärligt talat så vet jag inte hur jag ska uttrycka min åsikt om den här boken. Den var som motsatsen mot en Hollywood film, den är helt osminkad och man får se alla personers skavanker. Det finns ingen tydlig plott och inte mycket uppklaras på slutet. Men den lyckades ändå vara intressant, och stundtals såg jag verkligen fram emot att läsa i boken. Det finns många intressanta personer, och det känns som att boken snarare bygger på dessa personligheter än vad den gör på handlingen. Kanske just därför det känns så svårt att skriva en bokrecension, för det fanns inte riktigt en röd tråd i handlingen. Eller så är min hjärna bara grötmos, jag vet inte. Vissa visdomar hade boken att komma med. ”Människan vet mycket lite om sin granne och gör klokast i att döma honom så sällan och så ödmjukt som möjligt. Konsten är svår men bör läras.” ”Den modige är alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån eller villfarande som ett fån ty det finns liv i honom. Den fege är död och förpestar luften.” Det där var citat från Jac själv, som genom hela boken talar lite såsom det är någon som spelar in honom. Det är det förresten många i boken som gör, det känns inte riktigt lika vardagligt som det vanligtvis gör när folk snackar. Inte för att det är en negativ sak. Författaren skulle jag tro är en person som spekulerar mycket och som är intresserad av psykologi. Det verkar som så när man läser boken. Jag tycker faktiskt det var en väldigt bra bok. Lite slumpmässig, men intressant. Språket var också en upphöjande faktor, om än gammaldags. Sen utgavs ju boken faktiskt år 1930 för första gången. Läs den!

PS. Kändes onödigt att ladda upp en bild på den här boken, för den var helt blå. Stod inget, ingen bild. Bara blått. Iaf versionen jag läste, och det är alltid den som är avbildad på bloggen.

Varför snackar alla om killar hela tiden?

- OMG, tittar han på mig? Verkligen? *Fniss* Gud vad pinsamt, titta inte på honom! Gör det inte, han kommer fatta att vi snackar om honom. Låtsas garva åt något istället! Kollar han fortfarande? Herregud herregud. Varför kollar du på din mobil? Jaha, har -Random killnamn- skrivit något?! Oftaaaa, vaad???

Osv osv osv osv osv osv 

Jag fattar inte, hur orkar man? Hur orkar man sitta och snacka om folk på det där sättet bara för att de är av det andra könet? Seriöst, om du gillar honom, gå fram till honom istället för att sitta och våldta mig med sånt där trams. Om du inte vågar, snacka om något annat istället! Du är FEMTON år nu ffs!
Och nej, jag vänder mig inte till en specifik person nu, jag vänder mig till alla femtonåriga tjejer på denna planet för jag är så trött på att behöva uthärda sånt där barnsligt trams.
Jag vet att jag verkar über irriterad nu, och det är jag inte, jag förstår bara inte vad det är som är så himla intressant med Tobias elr Henrik elr vad fan nu namnet är på den och den killen som råkade titta åt ditt håll en sekund.
Geesh.