Bokrecension (nr 22)

Shadowfever Av: Karen Marie Moning
Femte och sista boken i Feverserien

“UNDERSTAND THAT THERE IS NO SUCH THING AS REALITY: THE FALSE GOD YOUR RACE WORSHIPS WITH SUCH BLIND DEVOTION. REALITY IMPLIES A SINGLE POSSIBLE.

YOU ACCUSE ME OF ILLUSION. YOU – WITH YOUR ABSURD CONSTRUCT OF LINEAR TIME. YOU FASHION FOR YOURSELF A PRISON OF WATCHES, CLOCKS, AND CALENDARS. YOU RATTLE BARS FORGED OF HOURS AND DAYS, BUT YOU’VE PADLOCKED THE DOOR WITH PAST, PRESENT, AND FUTURE.
PUNY MINDS NEED PUNY CAVES.
YOU CANNOT GAZE UPON TIME’S TRUE FACE ANY MORE THAT YOU CAN BEHOLD MINE.
TO APPREHEND YOURSELF AS THE CENTER, TO SIMULTANEOUSLY PERCEIVE ALL COMBINASTIONS OF ALL POSSIBLES, SHOULD YOU CHOOSE TO MOVE IN ANY DIRECTION – ”DIRECTION” BEING A VERY LIMITED METHOD OF ATTEMPTING TO CONVEY A CONCEPT FOR WHICH YOUR RACE HAS NO WORD – THAT IS WHAT IT IS TO BE ME.
                                                                  - Conversations with the Sinsar Dubh”

Där fick ni den andra halvan av den första sidan i denna bok. Sinsar Dubh är då en levande bok som en mörk kung har infört all sin ondska i. Och ja, detta är en fantasy bok. Om man snabbt ska summera vad som hänt i de tidigare böckerna så är det detta: De handlar om 22-åriga Mac som åker till Dublin för att hämnas hennes syster som blivit brutalt mördad. Men det visar sig att inget är vad det verkar vara, det finns monster bakom varje hörn och Mac är inte ens säker på vad hon själv är längre. (Det är dock något man får reda på i denna bok, men det tänker jag givetvis inte avslöja då det vore en stor spoiler. ) Stora delar av denna bok består faktiskt bara av huvudpersonens personlighetskris, haha. Det är inte lätt att inte veta vad man är och vem ens familj är. Inget man fått reda på i de tidigare böckerna kan man lite på i denna bok. För inget är vad det verkar vara. Man blir förvånad och hänförd gång på gång i en väldigt värdig avslutning på denna bokserie. Samtidigt tycker jag inte att det är den bästa boken i serien. Man får veta mest i den här boken, men det är ändå något jag saknar som det är svårt att sätta fingret på. Men en vacker bok är det, man får färdas mellan många dimensioner och parallela universum. Vad kan man säga, läs den här serien om du gillar sådant. I know I do.

Ibland tappar man livslusten.

Plötsligt händer det bara. Man blir stressad av alla läxor vi får i skolan, man failar i något tv-spel, ingenting funkar som det ska, någon säger något elakt, eller så säger de inget alls, planeterna snurrar i sina banor i vårt solsystem, (tröttnar de aldrig på att bara röra sig i samma banor hela tiden? vill de aldrig bara flyga ut i universum?) men nej, de hålls på plats av dragningskraften, världen är vacker men man vill inte vara kvar här, för det enda som är vackert är ouppnåeligt, och när det kommer inom räckhåll så vågar man inte ta fatt i det, eller så upphör det att vara vackert och svisch, där försvann livslusten som så många gånger förr.
Och där borta i Afrika, ja i AFRIKA, där svälter folk och här sitter jag och är arg över något jag sade till någon som jag nu aldrig kan ta tillbaka, för när ord är ute så är de det. Och när jag mår som allra jävligast så har jag mage att tycka att jag har det sämre än de, för för dem är det den yttre världens fel att de mår dåligt, men jag har bara mig själv att skylla, för det är ju mitt fel att jag är tjurig från första början (jag kommer aldrig bli fri och det är mitt fel mitt fel mitt fel). 
det är då man kommer på att man är bortskämd som fan, där man sitter i sin säng med dunlakan och har tappat livslusten. Där sitter man med sina i-landsproblem och är bortskämd. Sen ordbajsar man på internet även fast man vet att personer aldrig ska säga vad  de egentligen tänker. På sin blogg ska man skriva om mode, kaffe latte och sin vardag, inte den där sörjan i huvudet som man bara vill bli av med. För vem vill ha sörja? Då tror jag de flesta föredrar kaffe latte, faktiskt. Lol.

Bokrecension (nr 21)

The Last Enchantment
Av: Mary Stewart
Den tredje boken i Merlintrilogin

(Här är recensionen på den första boken, och här den andra.)

Wow, att man faktiskt blev klar med den här boken! (Dvs, Merlintrilogin. Jag har en bok med alla tre böcker i en, och jävlar vad länge jag har hållit på med den.)

I den här boken är inte Merlin längre sin egen man. Nu är han kungen Arthurs närmaste vän och rådgivare. Som jag sagt tidigare så är Merlin en trollkarl. Men det är inte alltid han kan kontrollera sin egen magi. Ibland ser han saker som ska hända i framtiden, och dessa visioner är ingenting han själv kontrollerar över. Men när han väl ser dessa syner så är det oftast väldigt betydelsefulla saker han ser, och därför utgör han en väldigt bra rådgivare åt kungen då han kan berätta saker för kungen som ingen annan kan veta, eftersom det inte skett än. Vi träffar många nya karaktärer i den här boken, en som är mer betydelsefull än alla de andra, och som också blir den som stjäl Merlins magi till slut. Fast det visste ju redan han. Men i grunden så är det samma personer som innan, och den här boken liknar de andra. Det är en härlig miljö att vistas i, men jag tycker det blev lite utdraget. I slutet av boken så kände man att man hade varit här lite för länge. Men jag säger väl ungefär samma sak som i de tidigare recensionerna, att jag rekommenderar dessa böcker till folk som vill ha något att bita i, folk som älskar fantasy med historia inslag och mycket bakgrund. För mig blev det lite för mycket bara.

PS. Jag infogar de här små betygen nu i alla bokrecensioner. Bara för att vara lite tydligare. Ha dock i åtanke att betygen är ungefärliga. DS.

/Socialt inkompetent for life

En sak jag tänkt på på sistone är hur jobbigt det är när folk man känt sedan länge vägrar acceptera att man förändrats. Eller när man själv, till sin stora motvilja, märker hur de har förändrats. Varför kan man inte bara låta varandra utvecklas? Varför måste man stå kvar med minnena i sinnet, och behandla dessa som om de vore ömtåliga små löv som går sönder så fort inte allt är som förr?

Man kan ju faktiskt fortfarande vara vänner, även om man kanske inte är vänner på samma sätt som innan ... Det är bara så jobbigt när man känner att man inte kan vara sig själv, såsom man är nu, och istället behöver gå tillbaka till hur man brukade vara bara för att passa in på sin gamla väns "mall" på hur man är som person. Det är så himla skönt när man träffar gamla bekantskaper och man känner att alla är på typ samma våglängd, även fast det kanske inte är samma våglängd som man brukade vara på. Om ni förstår vad jag menar.
Det sociala har alltid varit ett stort mysterium för mig, hur man ska vara, hur stor plats man får ta, varför folk är som de är, varför de sociala reglerna är som de är etc etc. Önskar folk bara kunde vara lite mer ... chill, typ. Men häng mig, jag vet att jag kan vara sjukt osmidig ibland och verka hur konstig som helst ibland och-jag-skulle-kunna-säga-att-jag-inte-bryr-mig-och-det-vore-väl-sant-på-sätt-och-vis-men-ändå-inte-helt-för-lite-bryr-man-sig-väl-alltid? *Pust pust, flås flås.* Äsch, nog om detta. Ska spela lite gitarr istället.

Bokrecension (nr 20)

Alkemisten
Av: Paulo Coelho

De flesta har nog hört talas om den här boken. ”Över 30 miljoner sålda exemplar på 56 språk!” kan man se att det står på framsidan, och nog har den här boken prisats och lovordats så det räcker och blir över! Många ser författaren som en profet, att han vet sanningen om livet osv. Jag kände till boken innan jag läste den. Det var inte ett frivilligt val att göra det, vi fick det som uppgift i svenskan. Men nog var det roligt som fan att göra det! Varje svenskalektion satt jag och en hop klasskamrater och citerade ur boken medan vi läste, byggde vidare på den i vår fantasi. Riktigt härlig bok, alltså. Helt skrattretande.
Först så tyckte jag faktiskt att den var lite lovande. Den handlar om en fåraherde från Spanien, en simpel man (eller ”pojke”, som han kallas i boken) som trivs bra med sitt jobb. Han gillar att vara fåraherde, för det innebär att man får resa mycket, se mycket av världen. Men det finns en återkommande dröm som han har, och av en händelse så går han till någon form av spåtant som ska tyda hans drömmar. Hon säger att han, enligt världens språk, ska resa till pyramiderna i Egypten. Där kommer han finna sin skatt. Efter detta möte så träffar han av en slump på en gubbe som visar sig vara en kung. Han vet allt om huvudpersonen, och han snackar om att han måste följa sitt levnadsöde. Enligt honom är pojkens levnadsöde att finna den där skatten. Resten av boken så får man följa pojkens resa för att finna sin skatt.

Ja som sagt, först så tyckte jag om den lite. Jag gillade sättet den berättades på, det kändes lite som en saga, jag gillade miljön den utspelades i, det var intressant. Och man stötte på många visdomar redan i början. Men sen så spårar den ur totalt efter ett tag. Låt mig citera lite ur boken:

”Om du vill höra sanningen, så måste du lyssna på tystnaden.”
Det låter … logiskt?

”För att vara en lycklig människa så måste man vara en människa med Gud inom sig.”
Ok, så om man vill vara lycklig så måste man ha sex med gud?

”Allting i livet är tecken.”
Det låter inte alls vidskepligt.

Det står om saker som det universella språket och världssjälen. Om man kommer i kontakt med världssjälen så kan man kommunicera med solen, vinden och allt annat. För allt har en själ. Typ.
Men för att sammanfatta det hela så var det en stundtals tankeväckande bok, och den hade en del sanningar. Men i det hela så går den inte riktigt att ta på allvar, den är så fånig och skrockfull. Den var lite för religiös för min smak också. Men om ni känner för ett gott skratt så kan jag rekommendera denna bok, den går väldigt snabbt att läsa ut i alla fall, tunn bok med mycket simpelt språk.

Kontraproduktiva funderingar.

Hittade detta i utkastet. Hade glömt det här inlägget som jag skrev i somras men aldrig lade upp. Kan lika gärna posta det nu;

Mina hjärnmonster försöker få tag på mig igen. De griper tag så gott det går med sina lömska, elaka kommentarer; "Ingen gillar dig", "du kommer aldrig någonsin komma någonstans i livet" osv osv. jag är rädd att jag är en väldigt negativ person, även fast jag så desperat undvika det. Vanligtvis brukar Korn vara botemedlet men nu hjälper inte ens det.
Och jag kan inte låta bli att undra vad det är som lugnar människor? Vad är det som rättfärdigar dem själv och deras handlingar, i sina egna ögon? Vad är det som får dem att fortsätta med sina rutiner, vanor och hobbies istället för att konstant stanna upp och fråga sig själva varför? Varför gör jag detta, vad leder det till och vad är meningen? Vad ÄR meningen? Det är såna här tankar som långsamt tuggar i sig min hjärna, sväljer hela mig och spottar ut mig i form av en värdelös liten boll. En boll som sakta tar sig fram genom livet, visst, jag tar mig fram när det är nedförsbackar men så fort jag stöter på det minsta hinder eller marken planar ut så stannar jag.

Det är inte jag som styr mitt liv, det är fysikens lagar och vem som helst kan kasta iväg mig, studsa omkring mig tills jag är helt öm,  tappar all luft och blir som en platt och ledsen pannkaka, liggande på marken.

Det med bollen kanske var en klumpig metafor, men när man känner att allt är meningslöst så tappar man sin viljekraft, och det är även då man förlorar kontrollen över sitt liv (och blir som en boll). Och när man förlorar kontrollen över sitt liv så blir det ännu mer meningslöst, och snart blir det en nedåtgående spiral. Så min poäng antar jag är att ingen vet vad meningen med livet är, men om du låter det gå till ditt huvud så kommer du bli apatisk.

Jag tror de sociala reglerna hämmar människan och dennes förmåga att fantisera.