Neuromancer

Av: William Gibson

I denna dystopi finns en virtuell verklighet där vissa, såsom huvudpersonen Case, jobbar med olika form av illegal verksamhet. Case är en underdog som tagit mycket droger och stulit från sin forne arbetsgivare. Det forne har sabbat hans nervssystem och det andra har gjort honom pank och strandsatt. Efter ett tag får han dock erbjudande om anställning - om man kan kalla det för det, då det knappast är frivilligt. Antingen jobbar Case för denne man Armitage, eller så kommer han dö av giftet som utsöndras på insidan av hans blodkärl. Hans jobb inkluderar att hacka sig in i den alternativa cyberverklighet som finns. Han kallas en software cowboy. Uppdraget får han från början veta väldigt lite om, men det involverar att attackera en AI i cyberrymden. 

Det här var en bok som verkade så lovande och hade så många intressanta element. Den engagerade mig dock föga, mest då den är väldigt skissartat skriven och det går så snabbt framåt att man (eller åtminstone inte jag) hinner haka upp sig på något. Karaktärerna är intressanta dock - alla är väldigt världsvana, tuffa, "streetsmarta". En sak kan man i alla fall säga; den påminner inte om någon annan sci-fi bok jag någonsin läst.

And the Mountains Echoed

Av: Khaled Hosseini

Det här kanske kan kallas en novellsamling, en där alla karaktärer har något med varandra att göra och alla har anknytning till Afghanistan. Det börjar med att vi introduceras till en liten by på landsorten i nämnt land, där en fattig bonde jobbar och sliter hela dagarna för att ta hand om sina barn Pari och Abdullah, vars mamma har dött. Abdullah är den som får bli som en mamma för sin lillasyster, och de älskar varandra över allt annat. Pari vill att Abdullah ska lova att de kommer bo tillsammans när de är vuxna, att de aldrig kommer skiljas åt. Inte långt därpå säljs hon dock till en olycklig, infertil stadskvinna som vill "rädda henne från att bli en av de där tysta kvinnorna", de där som aldrig lämnar landsorten och får sätta hela sitt liv på husarbete, de där som aldrig klagar men bara för att de inte vill medge att de lever i ofrihet. Följdaktligen skiljs Pari från sin bror, och resten av handlingen - som berör långt fler än de två - vecklas ut och vi får följa folk som försöker styra sina liv men bara lyckas i viss mån. Människor som har oddsen emot sig ända från början, människor som är homosexuella i platser där det är långt ifrån OK, människor som drabbas av olycklig kärlek; människor som tror  att lyckan alltid är någonstans bortom horisonten men aldrig hittar dit. De flesta av karaktärerna vill gott, och vissa uppoffrar otroligt mycket för att göra det de tror är rätt, men ofta kommer något i vägen för vad de ursprungligen ville - typ tiden själv. Man glömmer saker och något som brukade vara angeläget suddas bort med vardagens lunk. Men ibland händer det att något skimrar till och väcker en dröm från det förflutna, eller ett minne, och så kommer känslorna upp till ytan igen. Det är vad jag uppfattade att boken handlar om.

Vissa av novellerna var väldigt gripande. Ändå var den här boken långt ifrån Hosseinis tidigare succéer Flyga drake och Tusen strålande solar. Den räckte helt enkelt inte lika långt fram, kanske för att den inte lika mycket berörde gripande ämnen som krig och misär, eller kanske för att den var  mer splittrad. Tänkvärd var den likväl, med noveller som alla berör de stora frågorna - som vad kärlek är, vad som egentligen är viktigt i livet, vad vi har för plikter och skyldigheter till de vi är släkt med, hur lätt det är att vara självisk och hur lätt det är att glömma. Kort sagt en vacker bok, även om personerna den handlade om kanske var väl många. Boken tror jag hade vunnit på att vara mer koncentrerad - färre berättelser men med mer återkoppling dem emellan. 

The Bell Jar

Av: Sylvia Plath

"The reason I hadn't washed my clothes or my hair was because it seemed so silly.

I saw the days of the year stretching ahead like a series of bright, white boxes, and separating one box from another was sleep, like a black shade. Only for me, the long perspective of shades that set off one box from the next had suddenly snapped up, and I could see day after day after day glaring ahead of me like a white, broad, infinitely desolate avenue. It seemed silly to wash one day when I would only have to wash again the next.

It made me tired just to think of it.
I wanted to do everything once and for all and be through with it."


Titeln är en metafor för hur den nittonåriga huvudpersonen Esther känner sig när hon insjunknat i en depression. Hon skulle kunna vara var som helst - en strand i Bahamas, ett utecafé i Paris, en nattklubb i New York - och hon skulle ändå vara fast i sin bell jar, sin glaskupa, i sin egna, sunkiga andedräkt och sina egna sunkiga tankar. Från att vara en högpresterande, stipendievinnande elev börjar hon alltmer ifrågasätta sitt liv. Vad är det jag vill egentligen? frågar hon sig efter att tidigare, nästan automatiskt, svarat sig själv att hon vill bli en poet och kanske också utgivare på ett bokförlag. Plötsligt tycks framtiden högst oklar och hon vill slita sig loss från plikter och val men kan det inte. Hon orkar inte vara lydig/duktig längre, men kan inte heller leva bekymmersfritt/olydigt. Hennes kärleksliv är inget att tala om, hon känner distans och en kall cynism till de flesta och har inga nära vänner. Hennes största dröm har varit att bli författare, men hon får ett allvarligt fall av writer's block och kan till slut inte läsa eller sova längre. Hon sjunker in i en djup depression, där hela livet smälter samman till en enda lång rad med betydelselösa dagar. 

Huvudpersonens depression behandlas i The Bell Jar på ett väldig oförskönande, sakligt och relaterbart sätt. Känslan av att ha hela världen framför sig, men inte vilja se något av den är försmäktande men också typiskt för melankoli. Det tycks mig som att kraven på Esther blir för höga för henne, till slut måste hon bevisa sig hela tiden - och när man är i den situationen blir det omöjligt att vara kreativ, producera något bra och framförallt att vara lycklig. Det  här är kanske är en av mina favoritböcker, för dess tema och presentation ligger mig så varmt om hjärtat.

Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar
Av: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist

Efter att flera brutalt hanterade lik hittats i Stockholm faller det på kriminalkomissarien Jeanette Kihlbergs bord att ta hand om utredningen. Alla liken är unga pojkar. En av dem är balsamerad medan en annan funnes förruttnad i vattnet med märken efter piskrapp. Det som är gemensamt för alla liken är att deras genitalier är avlägsnade. När Jeanette dyker in i fallet öppnar sig en värld av ondska, pedofili och barnmisshandel för henne såväl som för oss och hon tvingas ta kontakt med barnspykologen Sofia Zetterlund, som är den andra huvudpersonen i denna boktrilogi. Vi får också följa kråkflickan som våldtas av sin pappa under uppväxten och som växer upp till en hatfylld person som en konsekvens av detta. Hennes historia är den om hur offret blir till förövare och om hur hatet tar bort all oskyldighet och möjlighet till ett normalt liv.

Den här deckartrilogin skiljer sig från andra deckare jag läst i det att den i hög grad försöker förklara och analysera varför och hur vissa personer begår så hemska brott som de gör. Mord och psykoterapi är nyckelorden och vi får fler perspektiv än bara utredarens, med tillbakablickar till ett hemskt förflutet som förklarar förövarens beteende, utan att för den skull glorifiera det (à la typ tv-serien Dexter eller vilken annan berättelse som helst där mördare på olika sätt glorifieras eller där deras handlingar ursäktas eller trivialiseras). Man får lära sig mycket om psykiska störningar som påminner om schizofreni, där människor bygger upp multipla personligheter för att hantera kriser och trauman. Kort och gott var det en extremt välskriven och spännande serie, kunde knappt slita mig från den. 

Animal Farm

Av: George Orwell

Gården Manor Farm drivs av ett lat patrask till man som börjar få allt större problem med alkoholen. I ladugården pratar djuren om revolution. Ledaren är en stor gris som kallas Major. Alla djuren på Manor Farm samlas när han kallar till möte, och de lyssnar på hans minsta lilla ord. Kamrater, säger han, har ni märkt hur mycket vi djur jobbar, och hur lite vi får i gengäld? Han påminner dem om vilket förtryck djuren på gården lever under, och hur lite de får att äta. De flesta av djuren håller med honom om att något måste göras. Andra ligger och sover medan han pratar, eller kommer med argument som att det ändå är herr Jones som ger dem mat, och att han är deras Mästare, o.s.v. Revolutionen skulle säkert inte heller hinnas med under deras livstid, så varför skulle de göra det? lyder motargumenten. Till slut är dock alla djuren med på noterna, och kort därpå så lyckas de med våld driva människorna från gården. En ny ordning upprättas, där grisarna är ledarna. Med deras list lyckas de hålla gården levande själva, och ökar dessutom produktionen samtidigt som djuren får äta mer. Budord sätts upp på en vägg. Allteftersom minskar dock ransonerna, och grisarna i toppen blir allt mer maktgalna ...

Den här boken, likt 1984, har ett väldigt tydligt budskap och en handling som utgår från ett politiskt fenomen och drar det till sin yttersta gräns. Skillnaden är att 1984 är mer av en fantasi (eller en hypotes kanske), medan Animal Farm är en väldigt tydlig satir på kommunism. De som drev revolutionen blir själva diktatorer, här var det grisarna och i verkligheten (under Orwells tid) var det Stalin. Det jag tyckte var lite lustigt (eller olustigt) med boken var att anledningen till att grisarna lyckas tjoffa åt sig så mycket makt är att de lurar de andra djuren som är betydligt mindre intelligenta. Som läsare blir varje steg grisarna tar mot full makt övertydlig – det är bara de andra djuren på gården som inte fattar hur de gör det, och inte är läskunniga nog för att märka hur grisarna ändrar på djurens budord. Grisarna blir alltså ledarna för att de är smartast, och för mig blir budskapet därför väldigt cyniskt. Att göra boken till en fabel var annars väldigt lyckat. Bilder fastnar i huvudet; med hästen Boxer som sliter och kämpar och grisarna som gottar sig med äpplen, o.s.v. Det var en briljant bok som väckte både känslor och tankar, och som man dessutom kan sluka på en dag, så liten som den är. 

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Av: Lena Andersson

”Hon mindes dimmigt att hon fram tills nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.”

En junieftermiddag får Ester Nilsson, essäist och poet, ett erbjudande via telefon att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester, som beundrat konstnären från ett avstånd, blir glad över erbjudandet. Hennes föredrag några månader senare är lysande, och Hugo själv ger henne vida komplimanger. De börjar träffas och samtala då och då, oftast över middag på diverse restauranger och krogar. Ester, som har en sambo vid namn Per sedan några år tillbaka, bestämmer sig för att hon ska bli Hugos vän. Detta trots att varje tegelsten på gatan kan märka hur förälskad hon är. Ester och Hugo har mycket gemensamt, framförallt i deras intresse för Hugo. Ester följer med brinnande engagemang upp varje resonemang som Hugo kommer med, men han gör sällan detsamma för henne. Hon hittar ändå den bekräftelse hon behöver, i hans små gester och i de ordval han gör. Framförallt vill hon bara vara med honom. Deras förhållande, som ni kan tänka er, utvecklas till ett väldigt ojämlikt och skadligt sådant.

Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa den här boken. Ändå kunde jag inte slita mig. Det är som en uppslagsbok i maktspel (medvetet som omedvetet sådant) i kärleksrelationer. Å ena sidan är vi alla fria individer som ska få vara självständiga, autonoma, och utan några krav på förbindelser, unlike the old days. Samtidigt är vi lika chanslösa inför de förblindande förälskelser som kan ta över en. Den handlar om utsattheten hos den som är mest förälskad, och om hur förhållandet inte kan bli på den personens villkor. Det handlar också om personer som bara vill bli beundrade, och folk som inte på hundra år skulle finna det givande i en relation. Det var, kort sagt, en bok om det problematiska med kärlek. Ytterst gripande, och relaterbart. Det som ändå irriterar lite är hur tydligt det är för oss som läsare att Ester inte borde vara med Hugo, och hur ointresserad och osympatisk han är. Det blev alltså, åtminstone för mig, en del ögonhimlande åt huvudpersonen. Samtidigt så händer sådant; att vettiga, ansvarsfulla människor ger upp sig själva för … vadå? En utopisk bild av den sanna kärleken? En utopisk bild av den sanna mannen och (i detta fall) den sanna poeten och konstnären? Det smärtar att se en person som Ester falla för en person som Hugo, som hatar att få kritik och som styr henne som en marionettdocka. Men jag köper det, faktiskt.

Alias Grace

Av: Margaret Atwood

Grace Marks och James McDermott blir 1843 anklagade för mord på deras arbetsgivare Thomas Kinnear vars hus de jobbat i och Nancy Montgomery som var en slags föreståndarinna som gav order åt bägge. McDermott fälls och hängs snart, men Grace Marks roll i det hela är man mer osäker på. Det var inte hon som höll i yxan, det var inte hon som dräpte Kinnear. McDermott påstod att hon hjälpte till att strypa Montgomery med en sjalett, Marks håller inte med. Hon säger att hon visste att McDermott skulle mörda dem, men hon var så rädd för att han skulle mörda henne också att hon inte fann något att göra för att hindra honom. Hennes åklagare övertygar skickligt om att hon är svag, korkad och totalt oförmögen att ha varit inblandad på något allvarligt sätt. När det emellertid visar sig att hon har på sig Nancy Montgomerys kläder minskar förtroendet för henne, och hon hamnar i fängelset. Denna sanna händelse utgör handlingen för boken, och där detaljer saknas fantiserar författaren fritt. Boken är ur Grace Marks men också doktorn Simon Jordans perspektiv; dr. Jordan som intervjuar Grace Marks medan hon sitter in fängelset för att försöka utröna om hon har några sinnessjukdomar, och vad hennes minnesluckor kring händelsen beror på.

Jag blev inte helt fångad av den här boken först. När jag väl blev det eskalerade intresset exponentiellt. Trots att man får veta nästan hela handlingen redan innan första kapitlet så var det ändå spännande att följa den sen, mycket tack vara huvudpersonens mystiska karaktär, och hennes tragiska förflutna. Detaljrikt berättar hon om hela sitt liv, där hon trälat som städerska i olika hushåll. Den enda personen hon någonsin knutit an till är död. Nancy Montgomery var otrevlig mot henne, och misstänkte svartsjukt att hon väckte åtrå hos mr Kinnear. För vackra Graces del så är livet fyllt av män med slippriga kommentarer och människor som antingen är misstänksamma mot henne eller försöker utnyttja henne på olika vis. Hon håller sig kylig och distanserad till det mesta, men samtidigt är det något som inte stämmer i hennes redogörelser, och det är omöjligt att utröna om hon är den hora och demon som McDermott utmålar henne som, om hon är helt oskyldig eller ett mellanting. Historien utvecklas till en berättelse om klass, maktspel, sex och kvinnoroller på 1800-talet. Gripande och intressant.